Det odlades tobak på Store vång och Sandvången, där numera Nya Torg-kvarteren ligger. Det blev väl inga havannacigarrer av det, men förmodligen användbart snus eller bruksbar tuggtobak. Handelsmannen Johan Wilhelm Frick startade i mitten av 1700-talet ett tobaksspinneri, som låg ungefär där ICA Supermarket finns idag. Där tvinnades beredda tobaksblad till tuggbara former.
Cigarrfabriken
Något ädlare varor producerade förhoppningsvis AB Hamburger Cigarrfabrik, vilken grundades 1907 på Bryggaregatan 3, i hörnet av Skolgatan och nuvarande Kristian II:s väg. Initiativtagare var bland andra bryggeridisponenten Herman Rosander och handelsmannen Ernst Paulson, vilka var respektive styrelseordförande och VD. I styrelsen fanns även Hotell Thors källarmästare Paul Frummerin, Johannes Grönvall och timmerhandlaren Carl Petter Johan ”Knaggen” Andersson.
Firman importerade tobak från Sumatra och Brasilien. Den indonesiska ansågs bäst att arbeta med. Cirka femton personer sysselsattes, och viktiga insatser gjordes av de åtta kvinnliga arbetarna, vilka förutom att de stripade tobaken även spikade ihop cigarrlådorna i mahogny och andra träslag.
Cigarrerna såldes i Ernst Paulsons herrekiperingsaffär, nuvarande MQ, men även på andra orter i trakten. Fabriken upphörde dock redan efter nio år. Huset där fabriken låg revs i februari 1964, då den fick lämna plats för ett hyreshus.
2007-09-10
2007-04-18
Nordvästra Skånes Tidningars politiska hållning under första krigsåret, några nedslag
År 1928 köpte Thure Jansson Engelholms Tidning. Med förvärven av ytterligare några lokaltidningar i regionen skapades Nordvästra Skånes Tidningar. Jansson var ägare och chefredaktör, men skrev inte själv ledarartiklar, även om han givetvis stakade ut den borgerliga linjen. Ledarskribenter var i stället andreredaktören Ernst Leonardh, signaturen ”Agne”, och ”Manfred”.
Den första krigsvintern präglades i mycket hög grad av det finska vinterkriget, och tidningen speglar både på nyhetsplats och i ledarna andan av solidaritet med Finlands motstånd mot det ryska angreppet. Uppfattningen om kommunisterna som mer eller mindre uttalade landsförrädare slår starkt igenom, när den stora razzian mot kommunistpartiet genomförs i februari 1940. Även nyhetstexterna om nedslagen på partiexpeditionerna uttrycker stark förbittring mot det parti man betraktar som en sovjetisk agentur. Vid den tragiska branden hos Norrskensflamman i Luleå i mars 1940, där fem personer innebrändes, väcktes snabbt misstankar om att branden var anlagd. Tidningens försiktigt resonerande ledare i ämnet avvisade på förhand alla idéer om att en konspiration skulle ligga bakom; däremot kunde man väl tänka sig en enskild galning utföra ett sådant dåd. (Så småningom dömdes tre fänrikar, en kapten, en journalist och ett handelsbiträde från Boden, för attentatet. Den medskyldige stadsfiskalen i Luleå straffriförklarades däremot verkligen som otillräknelig.)
Den nionde april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Ledarkommentaren första dagen speglar ett chocktillstånd och en återhållen stark oro över hur spelet mellan stormakterna nu dragit kriget till Norden. Dagarna före det tyska anfallet hade engelska ubåtar torpederat flera tyska fartyg i Kategatt och utanför Norges kust.
Den tolfte april önskar ledarskribenten vaksamhet mot potentiella quislingar. Ordet ”nazist” eller Tyskland nämns inte, utan det exempel som används är de s.k. ”vitstrumpor” som bidrog till att bana väg för tyskarnas intåg i Tjeckoslovakien. Detta önskemål upprepas i maj, nu med uttryckliga hänvisningar till händelserna i Norge och Belgien: demokratin måste hålla rent även högerut.
En ledare i början av september röjer en ovanlig sarkastisk förmåga, apropå rykten att Vidkun Quisling ska bli norsk regeringschef (detta dröjde dock till 1942): ”Vi sakna kännedom om de eventuella försyndelser norrmännen, enligt tysk uppfattning, gjort sig skyldiga till, men något över alla mått gräsligt måste det vara. En sådan kalk, som den quislingska statsministerbefattningen är dock alldeles onödigt bitter. -- Norrmännen torde själva icke vilja tillerkänna Quisling tillräckliga egenskaper för en historisk insats, ens i negativ riktning. Men i brytningsstider, som den nuvarande, kunna obetydliga personer spela avsevärda roller. -- Herostratos, som brände templet i Efesos, var antagligen en obetydlig slusk, men han har ändå blivit ett begrepp. Kanske Quisling också lyckas.”
Den första krigsvintern präglades i mycket hög grad av det finska vinterkriget, och tidningen speglar både på nyhetsplats och i ledarna andan av solidaritet med Finlands motstånd mot det ryska angreppet. Uppfattningen om kommunisterna som mer eller mindre uttalade landsförrädare slår starkt igenom, när den stora razzian mot kommunistpartiet genomförs i februari 1940. Även nyhetstexterna om nedslagen på partiexpeditionerna uttrycker stark förbittring mot det parti man betraktar som en sovjetisk agentur. Vid den tragiska branden hos Norrskensflamman i Luleå i mars 1940, där fem personer innebrändes, väcktes snabbt misstankar om att branden var anlagd. Tidningens försiktigt resonerande ledare i ämnet avvisade på förhand alla idéer om att en konspiration skulle ligga bakom; däremot kunde man väl tänka sig en enskild galning utföra ett sådant dåd. (Så småningom dömdes tre fänrikar, en kapten, en journalist och ett handelsbiträde från Boden, för attentatet. Den medskyldige stadsfiskalen i Luleå straffriförklarades däremot verkligen som otillräknelig.)
Den nionde april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Ledarkommentaren första dagen speglar ett chocktillstånd och en återhållen stark oro över hur spelet mellan stormakterna nu dragit kriget till Norden. Dagarna före det tyska anfallet hade engelska ubåtar torpederat flera tyska fartyg i Kategatt och utanför Norges kust.
Den tolfte april önskar ledarskribenten vaksamhet mot potentiella quislingar. Ordet ”nazist” eller Tyskland nämns inte, utan det exempel som används är de s.k. ”vitstrumpor” som bidrog till att bana väg för tyskarnas intåg i Tjeckoslovakien. Detta önskemål upprepas i maj, nu med uttryckliga hänvisningar till händelserna i Norge och Belgien: demokratin måste hålla rent även högerut.
En ledare i början av september röjer en ovanlig sarkastisk förmåga, apropå rykten att Vidkun Quisling ska bli norsk regeringschef (detta dröjde dock till 1942): ”Vi sakna kännedom om de eventuella försyndelser norrmännen, enligt tysk uppfattning, gjort sig skyldiga till, men något över alla mått gräsligt måste det vara. En sådan kalk, som den quislingska statsministerbefattningen är dock alldeles onödigt bitter. -- Norrmännen torde själva icke vilja tillerkänna Quisling tillräckliga egenskaper för en historisk insats, ens i negativ riktning. Men i brytningsstider, som den nuvarande, kunna obetydliga personer spela avsevärda roller. -- Herostratos, som brände templet i Efesos, var antagligen en obetydlig slusk, men han har ändå blivit ett begrepp. Kanske Quisling också lyckas.”
2007-03-08
Rånmordet i september 1940
Nedan beskrivs en förfärlig rånmordshistoria från Ängelholm. Min avsikt är att berättelsen ungefär i detta skick ska publiceras i höstens upplaga av "Ängelholm - en hembygdsbok". Jag känner till namnen på både offret och mördaren - de skrevs ut i tidningarna på den tiden. Men bör de publiceras även nu?
Fredagen den 20 september 1940 skickades som vanligt springpojken vid Sydsvenska Läder- & Remfabriken till Skandinaviska banken för att hämta pengar till löneutbetalningen. Vid middagstiden hade han ännu inte kommit tillbaka, varför fabrikskontoret gjorde polisanmälan. Det visade sig att pojken varit på banken och kvitterat ut 8.111 kr, som han lagt i en portfölj. Därefter var han försvunnen, och ännu på kvällen hade han inte kommit till rätta. Pojken, som var 16 år, bodde i Mäsinge i Västra Karup, men där fanns han inte. Vid försvinnandet var han iförd ljusblå keps och blå skjorta utan slips, blå regnrock med bälte, långbyxor samt svarta skor. Hans cykel var en ljusblå racercykel av märket Monark.
Ett hemskt fynd
Sent på måndagseftermiddagen den 23 september hittade man cykeln i Havsbadsskogen, och strax därefter påträffades pojkens döda kropp. Han hade uppenbarligen blivit mördad, och portföljen med pengarna var borta. Den rättsmedicinska undersökningen berättade, att pojken huggits och slagits ihjäl med en yxa. Överfallet ägde rum på en sandås som skär Råbockavägen, något hundratal meter in i skogen.
Vid efterspaningarna visade det sig, att ett vittne på fredagsförmiddagen sett pojken tillsammans med en annan ung man, cyklande Nybrovägen västerut. Denne andre person beskrevs som mörklagd, med bakåtkammat hår och blåaktig kostym. Polisen frågar sig, om springpojken lurats i en fälla, eller om han kanske handlat i maskopi med den okände ynglingen. Ingenting tyder dock på det senare, eftersom springpojken, som haft sin anställning i sex månader, gjort sig känd som skötsam och ordentlig. Han hade heller inga särskilda penningbehov, eftersom han ärvt en summa efter sin far.
Snabbt uppklarande
Under tisdagen bedrev polisen åtskilliga förhör, och en person i 20-årsåldern kvarhölls, närmast för delaktighet i en stöld. På onsdagen kom så uppklarandet, då den anhållne erkände brottet. Den skyldige var en 20-årig anställd vid Remfabriken, som planerat dådet, eftersom han behövde pengar. Han visste att springpojken hämtade lönerna på banken varje avlöningsdag, och fredagen den 20 förebar den blivande mördaren sjukdom, och inväntade springpojken i närheten av banken, varefter han lyckades lura honom att följa med på en tur till skogen. Väl framme, hade mördaren smugit på sitt offer bakifrån och huggit med yxan. Därefter hade han gömt pojkens cykel bakom ett par buskar och cyklat mot staden. Längs vägen bakom SJ:s lokstallar hade han vittjat portföljen, plockat ut en större summa i 50-lappar och gömt resten under en gran.
Väl tillbaka i staden löste mördaren ut sin nya kostym, köpte en ring i en guldsmedsaffär, diverse kläder och skor och ett armbandsur. Dagen därpå köpte han en ring till sin flickvän och använde lite pengar på restaurang och dans. Totalt saknades 527 kronor och 37 öre; resten återfanns i skogen och hemma hos mördaren.
Dyster bakgrund
Vid personundersökningen framkom att mördaren haft en trist bakgrund. Han var nummer fyra av tio syskon; en broder led av epilepsi. Fadern hade tidigare missbrukat alkohol och misshandlat barnen. Sedan pojken blivit större hade det kommit till handgripligheter mellan fadern och honom. Han hade av häradsrätten tidigare dömts till tre månaders villkorligt straffarbete för stöld av dynamit. Han erkände också, att han under sommaren stulit ett armbandsur från en person som legat och sovit vid Rönneå. Denne hade upptäckt vad som hänt, och tjuven hade tvingats köpa tillbaka uret från hälaren, samt dessutom betala den bestulne minst 50 kronor för att ”gottgöra oförrätten”. Han löpte annars risken att bli angiven, varigenom den villkorliga domen skulle förverkas. Vidare kom det fram, att mördaren tillsammans med en kamrat två år tidigare gjort inbrott i kiosker i Skälderviken, vid Klitterhus och Havsbadens tennisbanor.
Domen
Efter rannsakningen vid Ängelholms rådhusrätt beslutade rätten att mördaren skulle genomgå sinnesundersökning. Måndagen den 3 februari 1941 föll så domen, där mördaren förklarades straffri jämlikt 5 kapitlet, 5 paragrafen i strafflagen. Han överlämnades alltså till sinnessjukvården. Ett par år därefter, i november 1943, innehåller tidningen en notis som berättar, att Ängelholmsmördaren tillsammans med en annan patient lyckats rymma från Källshagens sjukhus i Vänersborg. De infångades dock snabbt.
Fredagen den 20 september 1940 skickades som vanligt springpojken vid Sydsvenska Läder- & Remfabriken till Skandinaviska banken för att hämta pengar till löneutbetalningen. Vid middagstiden hade han ännu inte kommit tillbaka, varför fabrikskontoret gjorde polisanmälan. Det visade sig att pojken varit på banken och kvitterat ut 8.111 kr, som han lagt i en portfölj. Därefter var han försvunnen, och ännu på kvällen hade han inte kommit till rätta. Pojken, som var 16 år, bodde i Mäsinge i Västra Karup, men där fanns han inte. Vid försvinnandet var han iförd ljusblå keps och blå skjorta utan slips, blå regnrock med bälte, långbyxor samt svarta skor. Hans cykel var en ljusblå racercykel av märket Monark.
Ett hemskt fynd
Sent på måndagseftermiddagen den 23 september hittade man cykeln i Havsbadsskogen, och strax därefter påträffades pojkens döda kropp. Han hade uppenbarligen blivit mördad, och portföljen med pengarna var borta. Den rättsmedicinska undersökningen berättade, att pojken huggits och slagits ihjäl med en yxa. Överfallet ägde rum på en sandås som skär Råbockavägen, något hundratal meter in i skogen.
Vid efterspaningarna visade det sig, att ett vittne på fredagsförmiddagen sett pojken tillsammans med en annan ung man, cyklande Nybrovägen västerut. Denne andre person beskrevs som mörklagd, med bakåtkammat hår och blåaktig kostym. Polisen frågar sig, om springpojken lurats i en fälla, eller om han kanske handlat i maskopi med den okände ynglingen. Ingenting tyder dock på det senare, eftersom springpojken, som haft sin anställning i sex månader, gjort sig känd som skötsam och ordentlig. Han hade heller inga särskilda penningbehov, eftersom han ärvt en summa efter sin far.
Snabbt uppklarande
Under tisdagen bedrev polisen åtskilliga förhör, och en person i 20-årsåldern kvarhölls, närmast för delaktighet i en stöld. På onsdagen kom så uppklarandet, då den anhållne erkände brottet. Den skyldige var en 20-årig anställd vid Remfabriken, som planerat dådet, eftersom han behövde pengar. Han visste att springpojken hämtade lönerna på banken varje avlöningsdag, och fredagen den 20 förebar den blivande mördaren sjukdom, och inväntade springpojken i närheten av banken, varefter han lyckades lura honom att följa med på en tur till skogen. Väl framme, hade mördaren smugit på sitt offer bakifrån och huggit med yxan. Därefter hade han gömt pojkens cykel bakom ett par buskar och cyklat mot staden. Längs vägen bakom SJ:s lokstallar hade han vittjat portföljen, plockat ut en större summa i 50-lappar och gömt resten under en gran.
Väl tillbaka i staden löste mördaren ut sin nya kostym, köpte en ring i en guldsmedsaffär, diverse kläder och skor och ett armbandsur. Dagen därpå köpte han en ring till sin flickvän och använde lite pengar på restaurang och dans. Totalt saknades 527 kronor och 37 öre; resten återfanns i skogen och hemma hos mördaren.
Dyster bakgrund
Vid personundersökningen framkom att mördaren haft en trist bakgrund. Han var nummer fyra av tio syskon; en broder led av epilepsi. Fadern hade tidigare missbrukat alkohol och misshandlat barnen. Sedan pojken blivit större hade det kommit till handgripligheter mellan fadern och honom. Han hade av häradsrätten tidigare dömts till tre månaders villkorligt straffarbete för stöld av dynamit. Han erkände också, att han under sommaren stulit ett armbandsur från en person som legat och sovit vid Rönneå. Denne hade upptäckt vad som hänt, och tjuven hade tvingats köpa tillbaka uret från hälaren, samt dessutom betala den bestulne minst 50 kronor för att ”gottgöra oförrätten”. Han löpte annars risken att bli angiven, varigenom den villkorliga domen skulle förverkas. Vidare kom det fram, att mördaren tillsammans med en kamrat två år tidigare gjort inbrott i kiosker i Skälderviken, vid Klitterhus och Havsbadens tennisbanor.
Domen
Efter rannsakningen vid Ängelholms rådhusrätt beslutade rätten att mördaren skulle genomgå sinnesundersökning. Måndagen den 3 februari 1941 föll så domen, där mördaren förklarades straffri jämlikt 5 kapitlet, 5 paragrafen i strafflagen. Han överlämnades alltså till sinnessjukvården. Ett par år därefter, i november 1943, innehåller tidningen en notis som berättar, att Ängelholmsmördaren tillsammans med en annan patient lyckats rymma från Källshagens sjukhus i Vänersborg. De infångades dock snabbt.
2007-03-03
Kristian II – staty i Ängelholm?
Några folkvalda i Ängelholm har föreslagit att en staty eller byst över Kristian II ska resas i Ängelholm till stadens 500-årsjubileum 2016. Kristian var förvisso kung över det dåtida Danmark och därmed även Skåne när Ängelholm grundades. Men kungastatyer är väl ändå något som hör 1800-talet till? Inte vill ängelholmarna idag resa ett monument över en 1500-talskung?
Om man vidgar perspektivet, frigör sig från den lätt unkna associationen till ryttarstatyer (Kongens Nytorv i Köpenhamn) eller pompösa riktningsvisare (Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm), och i stället försöker spegla historien och tiden, kanske det kunde bli något spännande. En konstnär som Bertil Englert t.ex. skulle säkert kunna gestalta vår tids tankar om krig, förtryck och det adelsvälde, som var 1510-talets signum både i Danmark och Sverige.
Men kan vi inte en gång för alla avliva myten om att Kristian skulle kallats för ”den gode” i Skåne eller Danmark? Det finns ett rätt osmakligt skånskt skämt, som lyder: ”Kristian visste hur man behandlar stockholmare.”
Seriösa danska historiker, som Mikael Venge, doktor på en avhandling om Kristians avsättning och författare till artikeln om Kristian i Dansk Biografisk Leksikon, påpekar att vi i Sverige bör avfärda alla idéer om att danskarna skulle uppskatta Stockholms blodbad.
Det lär påstås ibland i svenska skolböcker, att Kristian också kallats ”den folkkäre” eller ”bondevän”. Påståendena om att han uppfattats som ”god” eller ”folkkär” är snarast en svensk pedagogisk myt, tillkommen för att illustrera hur historieskrivning kan präglas av nationella eller etniska intressen. I Sverige har ju Kristian längre tillbaka benämnts med tillnamnet ”Tyrann”, med viss rätt efter den grymma ockupationen 1520, som kulminerade med blodbadet och morden i Nydala kloster. Han var förvisso inte hårdare i nyporna än sin besegrare Gustav Vasa, som onekligen använde tyrannens metoder i sitt riksbygge.
Men för att skapa något slags historiepedagogiskt exempel, har alltså svenska skribenter, inspirerade av Vilhelm Mobergs bild i ”Min svenska historia”, lanserat myten om Kristians folkkära ställning i sitt hemland. Låt oss en gång för alla lägga den myten åt sidan. Det räcker bra att betrakta Kristian som den han var. I Sverige uppträdde han som en hårdhänt tronkrävare, som försökte väcka liv i Kalmarunionen. På hemmaplan sökte han stöd hos borgarklassen. Det är sant att han försökte försvaga godsherrarna till förmån för kronan och bönderna. Resultatet syns dock mest i hans propaganda efter avsättningen. Kristian saknade tålamod och uthållighet, och när adeln gjorde uppror visade han häpnadsväckande prov på vankelmod och tveksamhet, och upprorsmännen vann en lätt seger.
Och någon staty över Kristian tycker jag inte vi ska resa. Men gärna någon annan spännande skulpturskapelse eller utsmyckning om Ängelholms skånska, danska och svenska historia!
Om man vidgar perspektivet, frigör sig från den lätt unkna associationen till ryttarstatyer (Kongens Nytorv i Köpenhamn) eller pompösa riktningsvisare (Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm), och i stället försöker spegla historien och tiden, kanske det kunde bli något spännande. En konstnär som Bertil Englert t.ex. skulle säkert kunna gestalta vår tids tankar om krig, förtryck och det adelsvälde, som var 1510-talets signum både i Danmark och Sverige.
Men kan vi inte en gång för alla avliva myten om att Kristian skulle kallats för ”den gode” i Skåne eller Danmark? Det finns ett rätt osmakligt skånskt skämt, som lyder: ”Kristian visste hur man behandlar stockholmare.”
Seriösa danska historiker, som Mikael Venge, doktor på en avhandling om Kristians avsättning och författare till artikeln om Kristian i Dansk Biografisk Leksikon, påpekar att vi i Sverige bör avfärda alla idéer om att danskarna skulle uppskatta Stockholms blodbad.
Det lär påstås ibland i svenska skolböcker, att Kristian också kallats ”den folkkäre” eller ”bondevän”. Påståendena om att han uppfattats som ”god” eller ”folkkär” är snarast en svensk pedagogisk myt, tillkommen för att illustrera hur historieskrivning kan präglas av nationella eller etniska intressen. I Sverige har ju Kristian längre tillbaka benämnts med tillnamnet ”Tyrann”, med viss rätt efter den grymma ockupationen 1520, som kulminerade med blodbadet och morden i Nydala kloster. Han var förvisso inte hårdare i nyporna än sin besegrare Gustav Vasa, som onekligen använde tyrannens metoder i sitt riksbygge.
Men för att skapa något slags historiepedagogiskt exempel, har alltså svenska skribenter, inspirerade av Vilhelm Mobergs bild i ”Min svenska historia”, lanserat myten om Kristians folkkära ställning i sitt hemland. Låt oss en gång för alla lägga den myten åt sidan. Det räcker bra att betrakta Kristian som den han var. I Sverige uppträdde han som en hårdhänt tronkrävare, som försökte väcka liv i Kalmarunionen. På hemmaplan sökte han stöd hos borgarklassen. Det är sant att han försökte försvaga godsherrarna till förmån för kronan och bönderna. Resultatet syns dock mest i hans propaganda efter avsättningen. Kristian saknade tålamod och uthållighet, och när adeln gjorde uppror visade han häpnadsväckande prov på vankelmod och tveksamhet, och upprorsmännen vann en lätt seger.
Och någon staty över Kristian tycker jag inte vi ska resa. Men gärna någon annan spännande skulpturskapelse eller utsmyckning om Ängelholms skånska, danska och svenska historia!
2007-02-16
Förord
Engelhomiana avser presentera idéer och tankar om att skildra Ängelholmsbygdens historia, nutid och natur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
