”Tre Rosor”, Hammarskjöld, Afrika – och Per Engdahl

I början av 1960-talet rönte förhållandena i Afrika stor uppmärksamhet. Algerietkriget pågick, Kongokrisen tornade upp sig, och den sydafrikanska apartheidpolitiken väckte avsky. Per Wästberg var en av de svenskar som först besökte och skrev om rasismen i södra Afrika. I sin memoarbok ”Vägarna till Afrika” (2007), berättar han om motstånd han mötte på hemmaplan. Bland kritikerna fanns Thure Jansson, chefredaktören på Nordvästra Skånes Tidningar. I sin redogörelse slår Wästberg ihop Jansson med Rütger Essén och Per Engdahl. Han kallar dem för de ”tre svenska nazisterna”, vilka såg ”Sydafrika som idealstaten efter nazismens fall”. Essén och Engdahl var utan tvivel starkt nazistiskt anstrukna. Att kalla Jansson nazist är dock knappast rättvist. NSTs hållning under andra världskriget var snarast typiskt försiktig. Tidningen skrev dock æsopiskt men tydligt varnande om femtekolonnarna i Tjeckoslovakien. NST publicerade också en mycket elak och rolig artikel om den norske förrädaren Vidkun Quisling. Man frågade sig vad de arma norrmännen gjort för ont för att drabbas av en sådan styresman…
Att Thure Jansson hade en i svensk press, lindrigt sagt, avvikande syn på förhållandena i Sydafrika är dock ovedersägligt. I en ledare 25 september 1961 polemiserar han under sin vanliga signatur ”Tre Rosor” mot ett inlägg i tidningen Arbetet. Ett belysande citat: ”Ska vi behöva erinra om att vi --- sökt dämpa den rashets mot den vita befolkningen [i Sydafrika], som de senaste åren bedrivits, i synnerhet av en från landet utvisad kommunistsympatisör.” Det sista torde syfta på författaren Sara Lidman, som vistats i Sydafrika och även skildrat landet och rasismen i en roman, ”Jag och min son” (1961).

Kongo och Hammarskjöld
Thure Janssons hållning till Kongokrisen och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld illustrerar hans världssyn. Ett längre citat ur ”Tre Rosors” ledare i NST den 14 september 1961 får visa. Situationen var den, att Förenta Nationerna hade beslutat sända FN-styrkor till före detta Belgiska Kongo, för att bekämpa utbrytarprovinsen Katanga under dess ledare Moise Tshombe. Sverige ställde upp med militär personal, vilka snabbt hamnade i strid mot de av Jansson omhuldade utbrytarna. Jansson kommenterar (Den ”illröde” utrikesministern hette Östen Undén):
”Det är hart när ofattbart att svenska folket kan tillåta svenska soldater att uppträda som rena banditer och gå kommunisternas ärenden. – Hur kan något sådant helt enkelt vara möjligt?
Jo, det beror just därpå, att vi har dels en illröd utrikesminister att dras med och dels hans läropåg med namnet Dag Hammarskjöld, som stundom är vit och stundom röd, men som tydligen alltid tror sig vara världens herre.
Det är helt enkelt horribelt att en generalsekreterare i FN får vara så totalt rudis på omdöme, intelligens och förutseende, att han inte från början förstår att om han nu över huvud taget skulle ha några FN-trupper i Kongo (vilket ju är synnerligen dubiöst och diskutabelt) så skulle dessa varken vara svenskar eller indier eller gå under några andra nationella färger .--- I motsats till övrig svensk press har vi på NST i flera år med skärpa förfäktat att varje ny stat, antingen den är bildad i Asien eller Afrika av politiskt omogna analfabeter, i nuvarande världsläge innebär en ytterligare försvagning av den fria världens redan så hårt ansatta positioner och ger Moskva och Peking nya möjligheter för deras aldrig vilande intrigspel för att undergräva förtroendet för västerländsk kultur, religion och samhällsordning.”
Dag Hammarskjöld omkom den 17 september, på väg till förhandlingar med Tshombe i Katanga. En osignerad ledare, över vilken dock Janssons språkliga ande tydligt svävar, ger en oförblommerad och för tiden högst kontroversiell beskrivning av Kongokrisen, som framställs som ett FN-ingripande i Belgiens inre angelägenheter. (Man ska kanske inte fästa alltför stor vikt vid bruket av ordet ”neger” i texten. Däremot är beskrivningen av Kongos legale regeringschef Lumumba, ordet ”negerstammarna” och den allmänna tonen klart nedlåtande och nedsättande.)
”FN stod lamslaget av häpnad, när kaos bröt ut i Kongo. Lumumba, en fullödig kommunist i pajasdräkt, steg fram i strålkastarljuset och lyckades göra sig till herre över en del av negerstammarna. --- I ett hörn av Kongo ville negrerna ha belgierna kvar. Det var Katanga, den högst utvecklade delen av Belgiska Kongo. Här hade negrerna nått lite längre i utveckling, här hade man förmågan att fatta vad Belgien betytt för Kongo.”

”Tre Rosor” flaggar inte
23 september svarar ”Tre Rosor” på ett angrepp i Arbetet och Nyheterna den 21 september, där NST kritiserats för att ej ha flaggat på halv stång vid Hammarskjölds bortgång. ”Tre Rosor” skriver, att han på 30-talet i Tyskland blev så trött på ”all slags flaggprakt och hysterisk beundran för den store gaphalsen” (Hitler), så att han numera bara flaggar den 6 juni. Resten av svaret andas möjligen ett visst mildrande av ledaren den 14 september, som var präglad av nyhetstelegram, vilka överdrev antalet dödsoffer i striderna. ”Tre Rosors” tonläge illustreras dock av att han envist kallar sina kritiker (Arbetets Frans Nilsson och Nyheternas Kurt Ward) för ”tramsor”, och avslutar med följande:
”Angreppet på undertecknad i Nyheterna den 21 september ansåg den nye tramsen i Nyheterna vara en ’världsnyhet’, ty den placerades på nyhetssidan, där man också fick läsa en annan stor nyhet, nämligen den att man i Svalöv börjat tillverka röda svin .– – Behövs det verkligen!”
Fredagen den 29 september begravdes Hammarskjöld. Även i Ängelholm uppmärksammades jordfästningen. Klockan 18 avstannade trafiken, även tågen. I kyrkorna hölls minnesstunder, och en del affärer hade skyltat med Hammarskjölds porträtt i fönstren. ”Tre Rosors” ledare 30 september innehåller förvånande vackra ord om Hammarskjölds stora kunskaper och arbetsförmåga. Han slutar: ”och säkert är att få skulle ha bättre fyllt hans plats eller bättre ha utfört hans omöjliga jobb.”

Per Engdahl och Thure Jansson
En egendomlig bild av Thure Janssons publicistiska verksamhet framträder i Per Engdahls memoarbok ”Fribytare i folkhemmet” (1979). Per Engdahl var på 1920-talet sympatisör till Mussolinis italienska fascister, och utvecklade en korporatistisk ideologi, som han drev i den s.k. Nysvenska rörelsen. Engdahl berättar i memoarboken hur han 1953 sammanförts med Thure Jansson, utgivare av Nordvästra Skånes Tidningar. Kontakten ledde till att Engdahl blev en flitig medarbetare i NST under åtskilliga år. Medarbetarskapet upphörde först när Jansson till följd av svår sjukdom tvingades lämna chefredaktörsposten, några år in på 1960-talet. Engdahl ansåg visserligen att Jansson inte hörde till de generösa naturerna då han inte betalade mer än 35 kronor per artikel. Detta kompenserades dock av mångfalden som Engdahl fick införd. ”Jag skrev ledare, kulturartiklar och insändare. De sistnämnda stod införda på ledarsidan, vadan det hände, att jag skrivit hela sidan, ledare, ledarstick, kulturartikel och samtliga insändare.” Engdahl påstår sig ha skrivit insändare under 30-40 olika signaturer. ”De angrep varandra, de ärekränkte varandra, de snodde in sig i tokiga formuleringar.” Thure Jansson skrev ledarkrönikor under signaturen Tre Rosor. Engdahl uppger att Jansson brukade ”använda mina artiklar för sina lördagsledare. De som kände till saken brukade roa sig med att via stilstudier konstatera var Tre Rosor slutade och jag tog vid.” Det är svårt att tro att Engdahl i allmänhet är något verkligt sanningsvittne. Det är dock ett faktum att Jansson upplät spaltutrymme åt honom, och att det kan ha gått till ungefär som Engdahl berättar. Alltså är det mycket möjligt att det är Engdahl som ligger bakom en del av formuleringarna om Sydafrika och Kongo ovan…

Ängelholms märkvärdigheter - UFO eller strandskogen?

Sedan mitten av 1990-talet har turistnäringen lockat besökare, ängelholmare och turister, med guidade turer vid det s.k. ufo-monumenet i Vegeholmsskogen. För turistnäringen är det nog så, att ändamålet kan helga de flesta medel. Jag tycker det är synd, att man inte lika frimodigt kan försöka lansera den unika strandskogen som ett utflyktsmål i sig. Där finns en riktig, och sann, berättelse om en hotande miljökatastrof, som avvärjdes genom stora arbetsinsatser av lokalbefolkningen, och stöd från det allmänna. Många av människorna som på 1800-talet skötte om de skyddsplanteringar som idag är Vegeholmsskogen, Kronoskogen, Reningsverksskogen, Ängelholms hembygdspark och norra kyrkogården, bodde i eller i direkt anslutning till skogen. Ett sådant plantagevårdarhus låg bara ett litet stycke väster om dagens ufo-monument. Visst, guida gärna till monumentet! Men det verkligt spännande finns i skogen, och i berättelserna om människorna som planterade och vårdade den! Läs gärna mer i boken "Ängelholm - porträtt av en 500-årig stad", s. 54-57! För att inte missförstånd ska uppstå: Gösta Carlsson var en mycket duktig och idérik person, men jag är rätt övertygad om att han uppfann sina produkter själv, helt utan inspiration från yttre rymden...

Garfågel på Kullaberg!?

Nej, det finns ingen garfågel på Kullen - numera. Men det fanns för tusen år sedan eller så. Arkeologer har hittat benrester i Lahibiagrottan. Även åtskilliga andra fågelarter har hittats, liksom fisk och däggdjur. Detta kan man läsa om en ny spännande bok: Kullabergs grottor, av Kristina Jennbert. Jennbert är arkeolog och redovisar vad vi vet om grottorna efter de utgrävningar som gjorts: när användes grottorna av människor, vad gjorde de där - och vad säjer fynden om djurlivet genom tiderna?

BMX-banan togs i kommunfullmäktige

Ängelholms kommunfullmäktige beslöt igår, 21 september, att anta den detaljplan som ger tillåtelse att bygga en bmx-bana i den gamla hästhagen vid Sibirienvägen. Av skäls om framgår av föregående inlägg tycker jag, och Naturskyddsföreningen, att det är ett felaktigt beslut. Föreningen kommer med stor sannolikhet att överklaga det. Heder åt socialdemokrater och folkpartister som ändrat mening i frågan, och liksom vänsterpartist och miljöpartister röstade mot planen.

Lägg inte BMX-banan på skyddsvärd mark!

Inom kort ska Ängelholms kommunfullmäktige ta ställning till ett förslag att lägga en BMX-bana på skyddsvärd mark invid Sibirienvägen strax väster om Kulltorp. Jag hoppas på ett NEJ, vilket är det enda beslut som vore i linje med kommunens nya miljövårdsprogram, och med miljövårdens och naturens intressen. Efter byggnadsnämndens beslut härom veckan fruktar jag dock det värsta.

Ängelholms kommun antog i januari i år ett nytt och väl genomarbetat miljöprogram. Det programmet förpliktigar, och det borde ses som mycket egendomligt om kommunfullmäktige bara några månader efter antagandet skulle bryta mot sitt eget program!

Under rubriken "God bebyggd miljö" i programmet står, att det är viktigt att öka närheten till natur och kultur. ”God bebyggd miljö handlar mycket om upplevelsen. Ängelholms kommun har redan idag stora värden vad gäller natur och kultur, vilka kommunen ska värna om och utveckla."

Vidare står att kommunen ska skapa ”en grönstrukturplan som pekar ut viktiga grön- och naturområden i kommunen, och viktiga kopplingar mellan dessa områden.” Byggnadsnämnden är ansvarig för denna plan. Effekten ska bli: ”Minskat ianspråktagande av värdefull natur- och jordbruksmark” och att ”kommunens invånare får säkrad tillgång till grönska, natur och rekreation."

Kommunen åtar sig alltså att värna om och utveckla befintliga naturvärden. Kommunen åtar sig också att minska ianspråktagande av värdefull naturmark. Det antagna miljövårdsprogrammet ska genomsyra ”den kommunala verksamheten, det dagliga arbetet, planer (min kursivering - JB), tillsynsarbetet, samhällsplaneringen o.s.v.”, som det står i programmets inledning.

Ska det vara någon mening med ett måldokument är ett första villkor att man följer det. Nu har byggnadsnämnden (till skillnad från den hedervärda miljönämnden) tillstyrkt exploatering av ett skyddsvärt område strax väster om järnvägen i Kulltorp, där det är tänkt att anlägga en BMX-bana.

I underlaget för kommunens förhoppningsvis kommande naturvårdsprogram beskrivs området så här: ”Stora delar av området hålls öppet genom hästbete. En torrängsflora har etablerat sig med hedblomster som den mest sällsynta växten. Slitage, storm och torka gör att en del mark blir blottad och annan har mycket sparsam vegetation. Insektsfaunan är därför särskilt artrik i området. Många steklar finner bo och äggläggningsplats i den varma blottade jorden. Fjärilsfaunan är rik och 2006 noterades 12 olika arter. Hela området var vid tillfället för inventeringen mycket rik på dagfjärilar och bl.a. dokumenterades mindre tåtelsmygare, slåttergräsfjäril, storfläckig pärlemorfjäril, vitfläckig guldvinge, ängsblåvinge, ängspärlemorfjäril, ängssmygare vilka alla hör till de ovanligare arterna.” Slåttergräsfjärilen är klimatkänslig och var förr betydligt mer utbredd och talrik. Storfläckig pärlemorfjäril är framför allt knuten till sandiga kustområden och klippängar. (Källa: Nationalnyckelns Fältnyckel över Dagfjärilar).

Jag tycker att en placering av en BMX-bana (eller vilken annan exploatering som helst) på detta område vore ett uppenbart och flagrant brott mot skrivningarna i kommunens miljöprogram. Området är en rest av de gamla betesmarkerna på Ljungen. Där drev stadens borgare sina kreatur i bet på 1700- och 1800-talen. Tack vare att området synbarligen varit ogödslat men hävdat genom bete, är det en värdefull refug för flora och insektsfauna, vilket den ovan citerade inventeringen för kommunens naturvårdsprogram också visat.

Jag förstår inte hur kommunledningen och byggnadsnämnden, parallellt med att miljöprogrammet antas och en grönstrukturplan ska göras, kan driva en process som så uppenbart strider mot ord och mening i miljöprogrammet. Det finns inget som visar att programmet i detta fall ”genomsyrar den kommunala verksamheten ”. Och det handlar inte ”bara” om det fridlysta hedblomstret utan om den biologiska mångfalden så som den skildras i inventeringsrapporten som citeras ovan. Denna mångfald har inte många refuger på Ängelholmslätten, då det mesta av det äldre kulturlandskapet dukat under för utbyggnad, igenplantering eller övergödning. En rest av det bevarade kulturlandskapet råkar tyvärr befinna sig i Ängelholms kommuns ägo, och är därför hotad av exploatering och förstörelse.

Dessa synpunkter har både jag själv och Naturskyddsföreningen framfört i samband med detaljplaneutställningen av förslaget. Våra invändningar besvarades inte med några argument, utan bara: ”Olika kriterier för och emot har vägts in i beslutet att förlägga anläggningen till denna plats”. Jaha. Men vilka argument som gjort att byggnadsnämnden ändå väljer att gå emot kommunens miljöprogram redovisas inte.

Ortnamnen i Norra Åsbo härad

Som framgått är jag intresserad av ortnamn och deras historia. Jag sitter f.n. också med i Ängelholms kommuns gatunamnskommitté, som har till uppgift att ta fram förslag på namn på gator, kvarter och platser i kommunen.
Nu vid nyår kom en ny del i serien Skånes ortnamn. Det är delen som behandlar Norra Åsbo härad, vilket i vår kommun omfattar socknarna Munka-Ljungby, Tåssjö, Tåstarp och Össjö. Författare är Carl-Erik Lundbladh på Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.
Med denna utgåva är hela nuvarande Ängelholms kommun täckt i serien Skånes ortnamn. De andra delarna är Bjäre härad och Ängelholms stad, sammanställd av Bengt Pamp och utgiven 1964, och Södra Åsbo härad, utgiven 1962 av Bertil Svensson och Sven Benson.
Det pågår ett arbete med att digitalisera ortnamnsarkivet. Arbetet är inte färdigt, men redan nu kan man göra roliga fynd. Här finns länken till registret!

Vad är "Klören"?

"Klören" kallas området norr om Vegeås mynning i Skälderviken. Jag och andra har funderat över vad namnet betyder och kommer ifrån. Till sist frågade jag Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, och efter en del brevväxling och funderande kom följande resultat från Claes Ringdahl vid denna institution. (Texten är ett av mig bearbetat citat/JB): namnet kanske kan ha att göra med den lilla runda vik med tillhörande näs som fanns i Vegeås mynning. Flygfoton visar att två små vikar, eller kanske snarare bukter, finns på ungefär samma plats som den inbuktning som kan observeras på Generalstabskartan av 1860. Namnet Klören är i det här fallet är inte primärt namn på denna vik utan snarare en uppkallelse efter den klöder ’havstång’ (Rietz Ordbok över svenska allmogespråket, sid. 630) som sannolikt ofta fyllt den lilla viken och som småningom gett upphov till benämningen av först viken och sedan det kringliggande området. Jfr klöter, klöder och klör, benämning på blåstång på svenska östkusten (Rietz som föreg, sid. 332). Aningen anmärkningsvärt i sammanhanget är att en äldre generation ornitologer tydligen inte använde namnet, utan att det i fågelskådarkretsar verkar ha introducerats av yngre - klöder eller klör är knappast ett i dag använt ord och den litteraturhänvisning som finns hos Dialekt- och ortnamnsarkivet som enda belägg anvisar Bo Peterssons förtjänstfulla fågelinventering i Kullabygd 1982.