”Tre Rosor”, Hammarskjöld, Afrika – och Per Engdahl

I början av 1960-talet rönte förhållandena i Afrika stor uppmärksamhet. Algerietkriget pågick, Kongokrisen tornade upp sig, och den sydafrikanska apartheidpolitiken väckte avsky. Per Wästberg var en av de svenskar som först besökte och skrev om rasismen i södra Afrika. I sin memoarbok ”Vägarna till Afrika” (2007), berättar han om motstånd han mötte på hemmaplan. Bland kritikerna fanns Thure Jansson, chefredaktören på Nordvästra Skånes Tidningar. I sin redogörelse slår Wästberg ihop Jansson med Rütger Essén och Per Engdahl. Han kallar dem för de ”tre svenska nazisterna”, vilka såg ”Sydafrika som idealstaten efter nazismens fall”. Essén och Engdahl var utan tvivel starkt nazistiskt anstrukna. Att kalla Jansson nazist är dock knappast rättvist. NSTs hållning under andra världskriget var snarast typiskt försiktig. Tidningen skrev dock æsopiskt men tydligt varnande om femtekolonnarna i Tjeckoslovakien. NST publicerade också en mycket elak och rolig artikel om den norske förrädaren Vidkun Quisling. Man frågade sig vad de arma norrmännen gjort för ont för att drabbas av en sådan styresman…
Att Thure Jansson hade en i svensk press, lindrigt sagt, avvikande syn på förhållandena i Sydafrika är dock ovedersägligt. I en ledare 25 september 1961 polemiserar han under sin vanliga signatur ”Tre Rosor” mot ett inlägg i tidningen Arbetet. Ett belysande citat: ”Ska vi behöva erinra om att vi --- sökt dämpa den rashets mot den vita befolkningen [i Sydafrika], som de senaste åren bedrivits, i synnerhet av en från landet utvisad kommunistsympatisör.” Det sista torde syfta på författaren Sara Lidman, som vistats i Sydafrika och även skildrat landet och rasismen i en roman, ”Jag och min son” (1961).

Kongo och Hammarskjöld
Thure Janssons hållning till Kongokrisen och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld illustrerar hans världssyn. Ett längre citat ur ”Tre Rosors” ledare i NST den 14 september 1961 får visa. Situationen var den, att Förenta Nationerna hade beslutat sända FN-styrkor till före detta Belgiska Kongo, för att bekämpa utbrytarprovinsen Katanga under dess ledare Moise Tshombe. Sverige ställde upp med militär personal, vilka snabbt hamnade i strid mot de av Jansson omhuldade utbrytarna. Jansson kommenterar (Den ”illröde” utrikesministern hette Östen Undén):
”Det är hart när ofattbart att svenska folket kan tillåta svenska soldater att uppträda som rena banditer och gå kommunisternas ärenden. – Hur kan något sådant helt enkelt vara möjligt?
Jo, det beror just därpå, att vi har dels en illröd utrikesminister att dras med och dels hans läropåg med namnet Dag Hammarskjöld, som stundom är vit och stundom röd, men som tydligen alltid tror sig vara världens herre.
Det är helt enkelt horribelt att en generalsekreterare i FN får vara så totalt rudis på omdöme, intelligens och förutseende, att han inte från början förstår att om han nu över huvud taget skulle ha några FN-trupper i Kongo (vilket ju är synnerligen dubiöst och diskutabelt) så skulle dessa varken vara svenskar eller indier eller gå under några andra nationella färger .--- I motsats till övrig svensk press har vi på NST i flera år med skärpa förfäktat att varje ny stat, antingen den är bildad i Asien eller Afrika av politiskt omogna analfabeter, i nuvarande världsläge innebär en ytterligare försvagning av den fria världens redan så hårt ansatta positioner och ger Moskva och Peking nya möjligheter för deras aldrig vilande intrigspel för att undergräva förtroendet för västerländsk kultur, religion och samhällsordning.”
Dag Hammarskjöld omkom den 17 september, på väg till förhandlingar med Tshombe i Katanga. En osignerad ledare, över vilken dock Janssons språkliga ande tydligt svävar, ger en oförblommerad och för tiden högst kontroversiell beskrivning av Kongokrisen, som framställs som ett FN-ingripande i Belgiens inre angelägenheter. (Man ska kanske inte fästa alltför stor vikt vid bruket av ordet ”neger” i texten. Däremot är beskrivningen av Kongos legale regeringschef Lumumba, ordet ”negerstammarna” och den allmänna tonen klart nedlåtande och nedsättande.)
”FN stod lamslaget av häpnad, när kaos bröt ut i Kongo. Lumumba, en fullödig kommunist i pajasdräkt, steg fram i strålkastarljuset och lyckades göra sig till herre över en del av negerstammarna. --- I ett hörn av Kongo ville negrerna ha belgierna kvar. Det var Katanga, den högst utvecklade delen av Belgiska Kongo. Här hade negrerna nått lite längre i utveckling, här hade man förmågan att fatta vad Belgien betytt för Kongo.”

”Tre Rosor” flaggar inte
23 september svarar ”Tre Rosor” på ett angrepp i Arbetet och Nyheterna den 21 september, där NST kritiserats för att ej ha flaggat på halv stång vid Hammarskjölds bortgång. ”Tre Rosor” skriver, att han på 30-talet i Tyskland blev så trött på ”all slags flaggprakt och hysterisk beundran för den store gaphalsen” (Hitler), så att han numera bara flaggar den 6 juni. Resten av svaret andas möjligen ett visst mildrande av ledaren den 14 september, som var präglad av nyhetstelegram, vilka överdrev antalet dödsoffer i striderna. ”Tre Rosors” tonläge illustreras dock av att han envist kallar sina kritiker (Arbetets Frans Nilsson och Nyheternas Kurt Ward) för ”tramsor”, och avslutar med följande:
”Angreppet på undertecknad i Nyheterna den 21 september ansåg den nye tramsen i Nyheterna vara en ’världsnyhet’, ty den placerades på nyhetssidan, där man också fick läsa en annan stor nyhet, nämligen den att man i Svalöv börjat tillverka röda svin .– – Behövs det verkligen!”
Fredagen den 29 september begravdes Hammarskjöld. Även i Ängelholm uppmärksammades jordfästningen. Klockan 18 avstannade trafiken, även tågen. I kyrkorna hölls minnesstunder, och en del affärer hade skyltat med Hammarskjölds porträtt i fönstren. ”Tre Rosors” ledare 30 september innehåller förvånande vackra ord om Hammarskjölds stora kunskaper och arbetsförmåga. Han slutar: ”och säkert är att få skulle ha bättre fyllt hans plats eller bättre ha utfört hans omöjliga jobb.”

Per Engdahl och Thure Jansson
En egendomlig bild av Thure Janssons publicistiska verksamhet framträder i Per Engdahls memoarbok ”Fribytare i folkhemmet” (1979). Per Engdahl var på 1920-talet sympatisör till Mussolinis italienska fascister, och utvecklade en korporatistisk ideologi, som han drev i den s.k. Nysvenska rörelsen. Engdahl berättar i memoarboken hur han 1953 sammanförts med Thure Jansson, utgivare av Nordvästra Skånes Tidningar. Kontakten ledde till att Engdahl blev en flitig medarbetare i NST under åtskilliga år. Medarbetarskapet upphörde först när Jansson till följd av svår sjukdom tvingades lämna chefredaktörsposten, några år in på 1960-talet. Engdahl ansåg visserligen att Jansson inte hörde till de generösa naturerna då han inte betalade mer än 35 kronor per artikel. Detta kompenserades dock av mångfalden som Engdahl fick införd. ”Jag skrev ledare, kulturartiklar och insändare. De sistnämnda stod införda på ledarsidan, vadan det hände, att jag skrivit hela sidan, ledare, ledarstick, kulturartikel och samtliga insändare.” Engdahl påstår sig ha skrivit insändare under 30-40 olika signaturer. ”De angrep varandra, de ärekränkte varandra, de snodde in sig i tokiga formuleringar.” Thure Jansson skrev ledarkrönikor under signaturen Tre Rosor. Engdahl uppger att Jansson brukade ”använda mina artiklar för sina lördagsledare. De som kände till saken brukade roa sig med att via stilstudier konstatera var Tre Rosor slutade och jag tog vid.” Det är svårt att tro att Engdahl i allmänhet är något verkligt sanningsvittne. Det är dock ett faktum att Jansson upplät spaltutrymme åt honom, och att det kan ha gått till ungefär som Engdahl berättar. Alltså är det mycket möjligt att det är Engdahl som ligger bakom en del av formuleringarna om Sydafrika och Kongo ovan…

Ängelholms märkvärdigheter - UFO eller strandskogen?

Sedan mitten av 1990-talet har turistnäringen lockat besökare, ängelholmare och turister, med guidade turer vid det s.k. ufo-monumenet i Vegeholmsskogen. För turistnäringen är det nog så, att ändamålet kan helga de flesta medel. Jag tycker det är synd, att man inte lika frimodigt kan försöka lansera den unika strandskogen som ett utflyktsmål i sig. Där finns en riktig, och sann, berättelse om en hotande miljökatastrof, som avvärjdes genom stora arbetsinsatser av lokalbefolkningen, och stöd från det allmänna. Många av människorna som på 1800-talet skötte om de skyddsplanteringar som idag är Vegeholmsskogen, Kronoskogen, Reningsverksskogen, Ängelholms hembygdspark och norra kyrkogården, bodde i eller i direkt anslutning till skogen. Ett sådant plantagevårdarhus låg bara ett litet stycke väster om dagens ufo-monument. Visst, guida gärna till monumentet! Men det verkligt spännande finns i skogen, och i berättelserna om människorna som planterade och vårdade den! Läs gärna mer i boken "Ängelholm - porträtt av en 500-årig stad", s. 54-57! För att inte missförstånd ska uppstå: Gösta Carlsson var en mycket duktig och idérik person, men jag är rätt övertygad om att han uppfann sina produkter själv, helt utan inspiration från yttre rymden...