Som framgått är jag intresserad av ortnamn och deras historia. Jag sitter f.n. också med i Ängelholms kommuns gatunamnskommitté, som har till uppgift att ta fram förslag på namn på gator, kvarter och platser i kommunen.
Nu vid nyår kom en ny del i serien Skånes ortnamn. Det är delen som behandlar Norra Åsbo härad, vilket i vår kommun omfattar socknarna Munka-Ljungby, Tåssjö, Tåstarp och Össjö. Författare är Carl-Erik Lundbladh på Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.
Med denna utgåva är hela nuvarande Ängelholms kommun täckt i serien Skånes ortnamn. De andra delarna är Bjäre härad och Ängelholms stad, sammanställd av Bengt Pamp och utgiven 1964, och Södra Åsbo härad, utgiven 1962 av Bertil Svensson och Sven Benson.
Det pågår ett arbete med att digitalisera ortnamnsarkivet. Arbetet är inte färdigt, men redan nu kan man göra roliga fynd. Här finns länken till registret!
2009-01-29
2009-01-11
Vad är "Klören"?
"Klören" kallas området norr om Vegeås mynning i Skälderviken. Jag och andra har funderat över vad namnet betyder och kommer ifrån. Till sist frågade jag Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, och efter en del brevväxling och funderande kom följande resultat från Claes Ringdahl vid denna institution. (Texten är ett av mig bearbetat citat/JB): namnet kanske kan ha att göra med den lilla runda vik med tillhörande näs som fanns i Vegeås mynning. Flygfoton visar att två små vikar, eller kanske snarare bukter, finns på ungefär samma plats som den inbuktning som kan observeras på Generalstabskartan av 1860. Namnet Klören är i det här fallet är inte primärt namn på denna vik utan snarare en uppkallelse efter den klöder ’havstång’ (Rietz Ordbok över svenska allmogespråket, sid. 630) som sannolikt ofta fyllt den lilla viken och som småningom gett upphov till benämningen av först viken och sedan det kringliggande området. Jfr klöter, klöder och klör, benämning på blåstång på svenska östkusten (Rietz som föreg, sid. 332). Aningen anmärkningsvärt i sammanhanget är att en äldre generation ornitologer tydligen inte använde namnet, utan att det i fågelskådarkretsar verkar ha introducerats av yngre - klöder eller klör är knappast ett i dag använt ord och den litteraturhänvisning som finns hos Dialekt- och ortnamnsarkivet som enda belägg anvisar Bo Peterssons förtjänstfulla fågelinventering i Kullabygd 1982.
2008-07-24
Ivar Hege - en besvärlig tjänsteman?
Oenighet mellan ledande politiker och tjänstemän är ingen ny företeelse i den goda staden Ängelholm. Ängelholms stads stadsombudsman under många år hette Ivar Hege. Stadsombudsmannen var stadens jurist och ansvarig för att protokoll och beslut följde lagar och förordningar. Under Heges efterträdare Hjalmar Lindströms tid inrättades ett kommunkansli, och titeln ändrades då till kanslichef.
Ivar Hege var förmodligen en noggrann och formellt duglig administratör. Men han verkar också ha haft en besvärligare sida, med svårigheter att samarbeta med en del av de kommunala förtroendemännen. Man kan till och med ana en rättshaveristisk ådra. Med kommunalborgmästaren Karl Dalfelt verkar han ha haft svårt att dra jämnt. Som ett exempel kan nämnas, att när borgmästaren fick sin lön uppflyttad ett par löneklasser, överklagade Hege beslutet till länsrätten.
I januari 1956 överklagade Hege stadsfullmäktiges beslut att utse Dalfelt till ledamot i byggnadsnämnden för åren 1956-59. I skrivelsen anklagade han Dalfelt för oegentligheter. Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté bestående av drätselkammarordförande K. G. Ullvin, Hugo Dahlström och Sante Nilsson för att utreda förhållandena. Dalfelt själv anmälde Hege till allmänne åklagaren till åtal för förtal. Det hela slutade med att Hege i hovrätten dömdes till dagsböter för missfirmelse av tjänsteman.
I februari 1953 berättar tidningen att Hege har stämt stadsfullmäktigeledamoten Fredrik Olsson för ärekränkning vid stadsfullmäktigemötet 17 december 1952.
Vid decembersammanträdet 1957 avgick fru Margit Bauer vid sittande fullmäktigemöte från sin post. Margit Bauer var sedan 20 år stridbar stadsfullmäktigeledamot för högerpartiet. Avgången skedde efter en animerad ordväxling med Ivar Hege. Fru Bauer hade begärt att få ut vissa handlingar och förteckningar, bland annat över de motioner som hon lämnat in, och som ännu inte behandlats. Fru Bauer ansåg sig vara trakasserad av Hege. Det uttalandet sa sig Hege inte kunna tåla utan skulle anmäla.
I de tryckta stadsfullmäktigeprotokollen från början av 1950-talet kan man följa en rätt olustig historia med Hege i en av huvudrollerna. Upprinnelsen till historien är, att skatteväsendet förändrades 1946, och en tjänst som kronokassör drogs då in. Tjänstens innehavare, fröken Annie Mellin, som varit i stadens tjänst sedan 1926, erbjöds då en plats som t.f. stadsbokhållare. Hon kom alltså att arbeta nära Ivar Hege, och tydligen fungerade det inte särskilt bra. Exakt vad som hänt, och varför, blir inte helt klarlagt, men beskrivs i drätselkammarens yttrande till stadsfullmäktige i september 1951. Staden har då ingått en förlikning med Annie Mellin, men Ivar Hege har överklagat förlikningen till länsrätten. Drätselkammaren ska nu svara på Heges besvärsskrivelse. Den 4 april 1949 anmälde fröken Mellin till drätselkammarens ordförande C. O. Söderström, att hon samma dag blivit slagen av stadsombudsmannen. Drätselkammaren krävde då in en förklaring av Hege, vilket han efter viss försening kom in med. Drätselkammaren beslöt sedan överlämna ärendet till landsfogden för utredning. Landsfogden utredde men ansåg det inte styrkt att någon ”uppsåtlig” misshandel förekommit. Drätselkammaren avslutar sin skrivelse med orden: ”För övrigt finna vi Heges besvärsskrivelse synnerligen osmaklig och föga värdig en stadsombudsman”. Fullmäktigeledamoten Gunnar Wallin (Jonas Wallins far) författade också en inlaga, där han gick i svaromål mot Heges som Wallin tyckte kränkande beskyllningar mot honom och andra förtroendemän. Hege påstod i sin besvärsskrivelse mot förlikningen med fröken Mellin, att fröken Mellin skulle ha ”många gånger förklarat, att de, närmast herrar N. G. Wallin och Karl Dalfelt, som ställde om så att hon kom in på drätselkontoret, gjorde detta för att ställa till obehag för” Hege. Fröken Mellin bedyrade att hon aldrig sagt något sådant. Hege påstod vidare, att Wallin under mer än femton år tillbaka intrigerat och gjort livet surt för Hege. Wallin tillbakavisade detta, men skrev: ”Mitt bemötande som kommunalman av Hege har avsiktligt varit avmätt, då jag under mitt arbete i drätselkammaren redan i början av 30-talet kom underfund med hans intriganta och despotiska uppförande. På grund härav har ett öppet, förtroendefullt och gott samarbete varit omöjligt.”
Trots denna osämja mellan stadens ledande tjänsteman och de högsta politikerna, satt Hege kvar som stadsombudsman i över trettio år, tills han pensionerades i början av 1960-talet. Det är svårt att föreställa sig att han blivit kvar lika länge om liknande händelser skett idag…
Ivar Hege var född i Tygelsjö 1895, kom till Ängelholm som stadsombudsman 1928 och avled 1982.
Ivar Hege var förmodligen en noggrann och formellt duglig administratör. Men han verkar också ha haft en besvärligare sida, med svårigheter att samarbeta med en del av de kommunala förtroendemännen. Man kan till och med ana en rättshaveristisk ådra. Med kommunalborgmästaren Karl Dalfelt verkar han ha haft svårt att dra jämnt. Som ett exempel kan nämnas, att när borgmästaren fick sin lön uppflyttad ett par löneklasser, överklagade Hege beslutet till länsrätten.
I januari 1956 överklagade Hege stadsfullmäktiges beslut att utse Dalfelt till ledamot i byggnadsnämnden för åren 1956-59. I skrivelsen anklagade han Dalfelt för oegentligheter. Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté bestående av drätselkammarordförande K. G. Ullvin, Hugo Dahlström och Sante Nilsson för att utreda förhållandena. Dalfelt själv anmälde Hege till allmänne åklagaren till åtal för förtal. Det hela slutade med att Hege i hovrätten dömdes till dagsböter för missfirmelse av tjänsteman.
I februari 1953 berättar tidningen att Hege har stämt stadsfullmäktigeledamoten Fredrik Olsson för ärekränkning vid stadsfullmäktigemötet 17 december 1952.
Vid decembersammanträdet 1957 avgick fru Margit Bauer vid sittande fullmäktigemöte från sin post. Margit Bauer var sedan 20 år stridbar stadsfullmäktigeledamot för högerpartiet. Avgången skedde efter en animerad ordväxling med Ivar Hege. Fru Bauer hade begärt att få ut vissa handlingar och förteckningar, bland annat över de motioner som hon lämnat in, och som ännu inte behandlats. Fru Bauer ansåg sig vara trakasserad av Hege. Det uttalandet sa sig Hege inte kunna tåla utan skulle anmäla.
I de tryckta stadsfullmäktigeprotokollen från början av 1950-talet kan man följa en rätt olustig historia med Hege i en av huvudrollerna. Upprinnelsen till historien är, att skatteväsendet förändrades 1946, och en tjänst som kronokassör drogs då in. Tjänstens innehavare, fröken Annie Mellin, som varit i stadens tjänst sedan 1926, erbjöds då en plats som t.f. stadsbokhållare. Hon kom alltså att arbeta nära Ivar Hege, och tydligen fungerade det inte särskilt bra. Exakt vad som hänt, och varför, blir inte helt klarlagt, men beskrivs i drätselkammarens yttrande till stadsfullmäktige i september 1951. Staden har då ingått en förlikning med Annie Mellin, men Ivar Hege har överklagat förlikningen till länsrätten. Drätselkammaren ska nu svara på Heges besvärsskrivelse. Den 4 april 1949 anmälde fröken Mellin till drätselkammarens ordförande C. O. Söderström, att hon samma dag blivit slagen av stadsombudsmannen. Drätselkammaren krävde då in en förklaring av Hege, vilket han efter viss försening kom in med. Drätselkammaren beslöt sedan överlämna ärendet till landsfogden för utredning. Landsfogden utredde men ansåg det inte styrkt att någon ”uppsåtlig” misshandel förekommit. Drätselkammaren avslutar sin skrivelse med orden: ”För övrigt finna vi Heges besvärsskrivelse synnerligen osmaklig och föga värdig en stadsombudsman”. Fullmäktigeledamoten Gunnar Wallin (Jonas Wallins far) författade också en inlaga, där han gick i svaromål mot Heges som Wallin tyckte kränkande beskyllningar mot honom och andra förtroendemän. Hege påstod i sin besvärsskrivelse mot förlikningen med fröken Mellin, att fröken Mellin skulle ha ”många gånger förklarat, att de, närmast herrar N. G. Wallin och Karl Dalfelt, som ställde om så att hon kom in på drätselkontoret, gjorde detta för att ställa till obehag för” Hege. Fröken Mellin bedyrade att hon aldrig sagt något sådant. Hege påstod vidare, att Wallin under mer än femton år tillbaka intrigerat och gjort livet surt för Hege. Wallin tillbakavisade detta, men skrev: ”Mitt bemötande som kommunalman av Hege har avsiktligt varit avmätt, då jag under mitt arbete i drätselkammaren redan i början av 30-talet kom underfund med hans intriganta och despotiska uppförande. På grund härav har ett öppet, förtroendefullt och gott samarbete varit omöjligt.”
Trots denna osämja mellan stadens ledande tjänsteman och de högsta politikerna, satt Hege kvar som stadsombudsman i över trettio år, tills han pensionerades i början av 1960-talet. Det är svårt att föreställa sig att han blivit kvar lika länge om liknande händelser skett idag…
Ivar Hege var född i Tygelsjö 1895, kom till Ängelholm som stadsombudsman 1928 och avled 1982.
2008-04-07
Gås-statyn vid Rönnegatan
Gåsen gjordes av konstnären Knut-Erik Lindberg, född i Stockholm 1921 och död i Delsbo, Hälsingland, 1988. Gåsen finns på plats sedan augusti 1954, när de nya post- och telegrafbyggnaderna stod färdiga. Gåsen var från början en del i ett tävlingsförslag till Stora Torg i Kristianstad, där Lindbergs grupp fick andra pris men alltså inte kom till utförande. Men gåsen kom alltså att placeras framför Ängelholms nya postkontor i stället.
Namnet Sibirienvägen
Vägen från lasarettet ner mot stranden vid gränsen mellan Ängelholm och Strövelstorp anlades på 1870-talet som en arbetsväg för skogsplanteringarna i södra delarna av Kronoskogen. Arbetena leddes av landshövding Axel Trolle-Wachtmeister, varför vägen länge kallades ”Landshövdingelinjen”, i analogi med Lasarettslinjen och Råbockalinjen. Ännu på den stadsplan från 1920-talet som medföljer Karl Enghoffs bok Ängelholm 1516-1916 används namnet Landshövdingevägen. När vägsträckan mellan järnvägsstationen och lasarettet anlades på 1930-talet flyttades landshövdingenamnet över på denna.
Eftersom stranden i slutet av vägen kallas ”Sibirien”, antagligen för att den ligger så långt bort, så är namnet Sibirienvägen mycket närliggande, logiskt och oantastligt.
2007-09-10
Ängelholms lilla tobakshistoria
Det odlades tobak på Store vång och Sandvången, där numera Nya Torg-kvarteren ligger. Det blev väl inga havannacigarrer av det, men förmodligen användbart snus eller bruksbar tuggtobak. Handelsmannen Johan Wilhelm Frick startade i mitten av 1700-talet ett tobaksspinneri, som låg ungefär där ICA Supermarket finns idag. Där tvinnades beredda tobaksblad till tuggbara former.
Cigarrfabriken
Något ädlare varor producerade förhoppningsvis AB Hamburger Cigarrfabrik, vilken grundades 1907 på Bryggaregatan 3, i hörnet av Skolgatan och nuvarande Kristian II:s väg. Initiativtagare var bland andra bryggeridisponenten Herman Rosander och handelsmannen Ernst Paulson, vilka var respektive styrelseordförande och VD. I styrelsen fanns även Hotell Thors källarmästare Paul Frummerin, Johannes Grönvall och timmerhandlaren Carl Petter Johan ”Knaggen” Andersson.
Firman importerade tobak från Sumatra och Brasilien. Den indonesiska ansågs bäst att arbeta med. Cirka femton personer sysselsattes, och viktiga insatser gjordes av de åtta kvinnliga arbetarna, vilka förutom att de stripade tobaken även spikade ihop cigarrlådorna i mahogny och andra träslag.
Cigarrerna såldes i Ernst Paulsons herrekiperingsaffär, nuvarande MQ, men även på andra orter i trakten. Fabriken upphörde dock redan efter nio år. Huset där fabriken låg revs i februari 1964, då den fick lämna plats för ett hyreshus.
Cigarrfabriken
Något ädlare varor producerade förhoppningsvis AB Hamburger Cigarrfabrik, vilken grundades 1907 på Bryggaregatan 3, i hörnet av Skolgatan och nuvarande Kristian II:s väg. Initiativtagare var bland andra bryggeridisponenten Herman Rosander och handelsmannen Ernst Paulson, vilka var respektive styrelseordförande och VD. I styrelsen fanns även Hotell Thors källarmästare Paul Frummerin, Johannes Grönvall och timmerhandlaren Carl Petter Johan ”Knaggen” Andersson.
Firman importerade tobak från Sumatra och Brasilien. Den indonesiska ansågs bäst att arbeta med. Cirka femton personer sysselsattes, och viktiga insatser gjordes av de åtta kvinnliga arbetarna, vilka förutom att de stripade tobaken även spikade ihop cigarrlådorna i mahogny och andra träslag.
Cigarrerna såldes i Ernst Paulsons herrekiperingsaffär, nuvarande MQ, men även på andra orter i trakten. Fabriken upphörde dock redan efter nio år. Huset där fabriken låg revs i februari 1964, då den fick lämna plats för ett hyreshus.
2007-04-18
Nordvästra Skånes Tidningars politiska hållning under första krigsåret, några nedslag
År 1928 köpte Thure Jansson Engelholms Tidning. Med förvärven av ytterligare några lokaltidningar i regionen skapades Nordvästra Skånes Tidningar. Jansson var ägare och chefredaktör, men skrev inte själv ledarartiklar, även om han givetvis stakade ut den borgerliga linjen. Ledarskribenter var i stället andreredaktören Ernst Leonardh, signaturen ”Agne”, och ”Manfred”.
Den första krigsvintern präglades i mycket hög grad av det finska vinterkriget, och tidningen speglar både på nyhetsplats och i ledarna andan av solidaritet med Finlands motstånd mot det ryska angreppet. Uppfattningen om kommunisterna som mer eller mindre uttalade landsförrädare slår starkt igenom, när den stora razzian mot kommunistpartiet genomförs i februari 1940. Även nyhetstexterna om nedslagen på partiexpeditionerna uttrycker stark förbittring mot det parti man betraktar som en sovjetisk agentur. Vid den tragiska branden hos Norrskensflamman i Luleå i mars 1940, där fem personer innebrändes, väcktes snabbt misstankar om att branden var anlagd. Tidningens försiktigt resonerande ledare i ämnet avvisade på förhand alla idéer om att en konspiration skulle ligga bakom; däremot kunde man väl tänka sig en enskild galning utföra ett sådant dåd. (Så småningom dömdes tre fänrikar, en kapten, en journalist och ett handelsbiträde från Boden, för attentatet. Den medskyldige stadsfiskalen i Luleå straffriförklarades däremot verkligen som otillräknelig.)
Den nionde april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Ledarkommentaren första dagen speglar ett chocktillstånd och en återhållen stark oro över hur spelet mellan stormakterna nu dragit kriget till Norden. Dagarna före det tyska anfallet hade engelska ubåtar torpederat flera tyska fartyg i Kategatt och utanför Norges kust.
Den tolfte april önskar ledarskribenten vaksamhet mot potentiella quislingar. Ordet ”nazist” eller Tyskland nämns inte, utan det exempel som används är de s.k. ”vitstrumpor” som bidrog till att bana väg för tyskarnas intåg i Tjeckoslovakien. Detta önskemål upprepas i maj, nu med uttryckliga hänvisningar till händelserna i Norge och Belgien: demokratin måste hålla rent även högerut.
En ledare i början av september röjer en ovanlig sarkastisk förmåga, apropå rykten att Vidkun Quisling ska bli norsk regeringschef (detta dröjde dock till 1942): ”Vi sakna kännedom om de eventuella försyndelser norrmännen, enligt tysk uppfattning, gjort sig skyldiga till, men något över alla mått gräsligt måste det vara. En sådan kalk, som den quislingska statsministerbefattningen är dock alldeles onödigt bitter. -- Norrmännen torde själva icke vilja tillerkänna Quisling tillräckliga egenskaper för en historisk insats, ens i negativ riktning. Men i brytningsstider, som den nuvarande, kunna obetydliga personer spela avsevärda roller. -- Herostratos, som brände templet i Efesos, var antagligen en obetydlig slusk, men han har ändå blivit ett begrepp. Kanske Quisling också lyckas.”
Den första krigsvintern präglades i mycket hög grad av det finska vinterkriget, och tidningen speglar både på nyhetsplats och i ledarna andan av solidaritet med Finlands motstånd mot det ryska angreppet. Uppfattningen om kommunisterna som mer eller mindre uttalade landsförrädare slår starkt igenom, när den stora razzian mot kommunistpartiet genomförs i februari 1940. Även nyhetstexterna om nedslagen på partiexpeditionerna uttrycker stark förbittring mot det parti man betraktar som en sovjetisk agentur. Vid den tragiska branden hos Norrskensflamman i Luleå i mars 1940, där fem personer innebrändes, väcktes snabbt misstankar om att branden var anlagd. Tidningens försiktigt resonerande ledare i ämnet avvisade på förhand alla idéer om att en konspiration skulle ligga bakom; däremot kunde man väl tänka sig en enskild galning utföra ett sådant dåd. (Så småningom dömdes tre fänrikar, en kapten, en journalist och ett handelsbiträde från Boden, för attentatet. Den medskyldige stadsfiskalen i Luleå straffriförklarades däremot verkligen som otillräknelig.)
Den nionde april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Ledarkommentaren första dagen speglar ett chocktillstånd och en återhållen stark oro över hur spelet mellan stormakterna nu dragit kriget till Norden. Dagarna före det tyska anfallet hade engelska ubåtar torpederat flera tyska fartyg i Kategatt och utanför Norges kust.
Den tolfte april önskar ledarskribenten vaksamhet mot potentiella quislingar. Ordet ”nazist” eller Tyskland nämns inte, utan det exempel som används är de s.k. ”vitstrumpor” som bidrog till att bana väg för tyskarnas intåg i Tjeckoslovakien. Detta önskemål upprepas i maj, nu med uttryckliga hänvisningar till händelserna i Norge och Belgien: demokratin måste hålla rent även högerut.
En ledare i början av september röjer en ovanlig sarkastisk förmåga, apropå rykten att Vidkun Quisling ska bli norsk regeringschef (detta dröjde dock till 1942): ”Vi sakna kännedom om de eventuella försyndelser norrmännen, enligt tysk uppfattning, gjort sig skyldiga till, men något över alla mått gräsligt måste det vara. En sådan kalk, som den quislingska statsministerbefattningen är dock alldeles onödigt bitter. -- Norrmännen torde själva icke vilja tillerkänna Quisling tillräckliga egenskaper för en historisk insats, ens i negativ riktning. Men i brytningsstider, som den nuvarande, kunna obetydliga personer spela avsevärda roller. -- Herostratos, som brände templet i Efesos, var antagligen en obetydlig slusk, men han har ändå blivit ett begrepp. Kanske Quisling också lyckas.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
