”Linnéboken” på Storgatan 150

På gården till Storgatan 150 växte en stor bok, en motsvarighet till de jättar som ännu finns på kyrkogården. Den sträckte sin stora krona in över granntaket på nummer 148, och rötterna åt sig in under grunden. Fastighetsägaren ville alltså gärna bli av med trädet. Men en hembygdsentusiast, Sigfrid Johansson från Gamla Lergökar, protesterade, och fick stöd av skogsforskaren Bertil Lindquist från Göteborg, som till och med köpte trädet och försökte få det fridlyst. Ett av argumenten för bevarande var, att Carl Linnæus skulle varit inblandad i planteringen – trädet kallades ”Linnéboken”. Debatten och striden rasade några år i början av 1960-talet. Lindquist avled 1963 (han ligger begravd på Ängelholms kyrkogård strax intill platsen för bokstriden), och 1965 föll trädet för motorsågen. Bilden är tagen 2 juli 1951 av botanikprofessorn från Lund, Henning Weimarck, och hans son Gunnar, och tillhör Naturskyddsföreningen i Skåne.

Ängelholms mejeri och ”Starby hosta”

Ängelholms mejeri låg vid Östergatan, på parkeringsplatsen invid Mejeribron. Mejeriet byggdes 1895 och stängdes på 1970-talet. En levande avknoppning är Engelholms Glass, som startade på 1930-talet. Nedanför mejeriet var länge en brygga för båttrafiken på ån. Även turistbåten Laxen hade tidigare sin utgångsplats här. På bilden, från 1914, ser vi motorfartyget Rönneå, som ägdes av Båtföreningen Rönne i Starby. Rönneå sattes i trafik 1912, och gick med gods och människor mellan Starby och Ängelholm, två turer dagligen. På sommaren fortsatte turerna ut till Skälderviken. På grund av motorljudet kallades båten ”Starby hosta”. I början av 1920-talet upphörde trafiken till Starby, men ”Starby hosta” köptes av Ängelholms Havsbadsbolag, och fortsatte hela årtiondet att föra badgäster mellan staden och havet.

Öresundsvarvets arbetares semesterhem

År 1939 köpte Öresundsvarvet i Landskrona ett hus nära Luntertun, som byggdes om och renoverades för att passa som semesterhem för arbetarna. Året innan hade ju den lagstadgade semestern införts för alla anställda. Under ett antal veckor, en vecka per familj, stod hemmet öppet för Öresundsvarvets förmän och arbetare med familjer. De bodde i huvudbyggnaden och i stugor: Salénstugan, Ridellstugan, Wallem-stugan m fl. Till anläggningen hörde båten Solglimten. Med den tuffade man först uppströms Rönneå till Ängelholm och kajplatsen vid läderfabriken för inköpsärenden, och sedan ut till havet för bad. 1982 blev sista sommaren för semesterhemmet. Nu ligger det bostadshus i backen på Resedavägen.

Hotell Vega

Storgatan 30 är ett av Stortorgets äldsta hus. Där nu ett café och en spel- och tobaksaffär håller till, fanns från 1880 Hotell Skandinavien, snart omdöpt till Wega, i spåren av Nordenskiölds upptäckt av Nordostpassagen – hans fartyg hette just Wega. På gården fanns uteservering och kägelbana. Här höll skräddaren August Palm det första kända socialdemokratiska agitationsmötet i staden, 9 juni 1886. Från 1890 fanns den Bergklintska flickskolan en trappa upp, och under 1900-talet hade tidningen Skånska Socialdemokraten sina redaktionslokaler här. Under en stor del av 1900-talet inrymde bottenvåningen Gunnar Anderssons möbelaffär. Det var också han som 1929 byggde till fastigheten längs Laxgatan ner till Östergatan.

Kronohäktet vid Tingstorget

Kronohäktet i Ängelholm byggdes på 1830-talet. Staten behövde då ett häkte för de västra delarna av Kristianstads län. Forslandet av rannsakningsfångar till Kristianstad tog för mycket tid för kronobetjäningen, och belastade dessutom skjutsbönderna. Rymningsrisken var också en faktor. Under 1820-talet hade Bjäre härad och Ängelholms stad gemensamt uppfört ett häkte vid det blivande Tingstorget. Detta häkte var 15 alnar och 6 tum i kvadrat, och 4 alnar 9 tum högt, och hade två välvda arrestrum och en vaktbostad. Nu byggdes detta till, så att huset förlängdes till 29 alnar mot norr, och byggdes till med en våning. Man fick därmed plats både för betydligt fler fångar, och en bostad för vaktbetjäning. Från och med 1840 tjänade huset som kronohäkte. Här förvarades fångar i väntan på rättegång i Bjäre härads tingshus vid Storgatan fram till 1861, och därefter i det tingshus som byggdes vid Tingstorget. Även kortare fängselsestraff avtjänades i häktet, som fanns kvar som sådant till 1936.

Storgatan 39

Storgatan 39, någon gång mellan 1910 och 1920. I just detta hus låg Evas Shop fram till dess att nuvarande nya fastighet byggdes kring 1990, och Eva flyttade över till den. Efter nedläggningen har matstället Torstens tagit över lokalen. Till vänster går numera Bagare Palms gång in mot Tingstorget. När bilden togs, ägdes huset av Lars Friberg, som hade Nya herrekiperingsaffären, till höger. Tre, som man kan tycka redan välklädda, herrar tittar intresserat i skyltfönstret. Närmast fanns Kruses Rak & Frisersalong, som i två generationer drevs av Herman och sonen Henning. Det kan vara Henning som står i vit rock utanför ingången. Ernst Paulson skyltar effektivt på sin höga gavel, som då nog var ganska ny. Förutom manufaktur och skrädderi hade Paulson även pappershandel och cigarraffär.

Ängelholms bryggeri

Kristian II:s väg mellan Skolgatan och Klippanvägen hette före 1967 Bryggaregatan. Där, mellan gatan och ån, låg nämligen Ängelholms bryggeri. Bryggeriet grundades efter mitten på 1800-talet. 1892 anställdes en duktig bryggmästare, Herman Rosander, som fått sin utbildning i Berlin. Nu moderniserade man till ett ångbryggeri, byggde mälteri och skaffade ismaskin i stället för att förlita sig på att Rönne å skulle frysa till. I kvarteret mitt emot byggdes en disponentvilla. 1937 efterträddes Herman Rosander av sonen Nils. Tillverkningen las ner 1960 och byggnaderna revs 1964. På platsen ligger nu bostadsrättsföreningen Bryggeriets hus. Disponentvillan var ett par år ungdomsgård.

Ängelholms tobakshistoria, fortsättning

För över tio år sedan skrev jag ett stycke om Ängelholms korta tobakshistoria. Här har jag nu en bild av cigarrfabriken, som den såg ut 40 till 50 år efteråt. Texten är delvis en upprepning av vad jag skrev hösten 2007, men det kanske behövs en liten repetition! Tobaksnäringen har tidvis varit viktig i Ängelholm, även om företagen inte blivit särskilt långvariga. Här, på Bryggaregatan 3, startade år 1907 bland andra handlanden Ernst Paulson och bryggeridisponenten Herman Rosander AB Hamburg Cigarrfabrik. År 1911 hölls bolagsstämma på Hotell Thor, och då kunde Rosander rapportera, att de mellan sex och tolv anställda, kvinnor och män, under året tillverkat 615 000 cigarrer. Tobaken importerades från Sumatra och Brasilien. Cigarrerna såldes bland annat i Ernst Paulsons butik, men om den tillverkade mängden stämmer, måste marknaden nog ha sträckt sig en bra bit utanför Ängelholm! Redan 1916 lades dock fabriken ned. Den gamla cigarrfabriken revs 1964 för att lämna plats åt ett hyreshus, nuvarande Kristian II:s väg 1 B. Bilden, som finns i privat ägo, är förmodligen tagen strax innan rivningen.

Östergatan i söder

Östergatan blev Ängelholms genomfartsväg på 1920-talet. Då startade också stadens första bestående bilfirma, Dahlberg & Viebke, i huset till vänster på bilden, där en bil just får tanken fylld. På samma plats ligger nu ett vitt funkishus, byggt 1939. En ung trädallé pryder Östergatans sidor bort mot Ringdahlska fastigheten i fonden. Till höger om denna skymtar tegelbrukets skorsten, och på högra sidan om gatan, bakom staket och häck ligger Framnäs, där Hanssons möbler senare höll till i flera decennier. Trafikfyren mitt i gatan, en gjutjärnspelare med fyra lampor, var Ängelholms första, ditsatt hösten 1931.

Östergatan 57, Folkets hus

Östergatan 57 är nu, 2018, en aktuell adress, med anledning av omvandlingen av gamla Paletten till nya hotellet och restaurangen Hus 57. Paletten byggdes 1968, och ersatte då huset på bilden, Ängelholms första Folkets hus. Huset köptes 1899 av den nybildade Folkets hus-föreningen, för att den växande arbetarrörelsen skulle ha en lokal att mötas i. Det blev ett levande och livaktigt hus, med fackföreningsträffar, politiska debatter, biograf och brottning. När den första Ängelholmsrevyn startade 1946 hade man sina föreställningar här. Sista dansen gick på nyårsafton 1967, och sista framträdandet gjorde den gästspelande Malmörevyn 16 januari 1968. I november samma år invigde finansminister Gunnar Sträng det nya Folkets hus och Restaurang Baldakinen, som Paletten hette det första året.

Guldfasanen och Hotell Thors trädgård

Östergatan 39-41, Guldfasanen, byggdes 1933-34. Det stiliga namnet kommer av fastighetsbolaget som stod bakom huset, ritat av malmöarkitekten Carl E. Rosell. Teglet kom från Villans tegelbruk, och huset var hypermodernt: centralvärme, varmt och kallt vatten, kylskåp, badrum med inmurat badkar i varje lägenhet. Elspis och marmorbänkar i köken fullbordade lyxen. Vid grinden hitom Guldfasanen finns en skylt där det står ”Hotell Thors trädgård”. Man kan tänka sig att det är dit de båda herrarna på trottoaren är på väg denna varma sommarmiddag. Hotell Thor var i nästan 100 år, fram till våren 1968, stället man gick till, om man skulle supera eller kalasa i Ängelholm.

Stortorget 1958

Vid Stortorgets norra sida fanns länge ett vackert järnsmidesarbete med en mindre tilldragande odör. Det var en pissoar, avsedd för herrar med trängande behov. Inrättningen stod mot det plank som skiljde torget från den s.k. Olanderska trädgården, ungefär där stadsbibliotekets entré finns idag. Teckningen är gjord 1958 av NST-journalisten Sven Bergh. På taknocken till gårdshuset i kvarteret Duvan sitter en tupp. Den finns numera inne i biblioteket, en trappa upp i restaurangen. Pissoaren ersattes med en underjordisk toalettinrättning bakom gamla rådhuset.

Kronoskogen: namn på skyddsvallarna?

På en karta över flygsandsfälten/strandskogen från 1850 står det namn på tre av de långa skyddsvallarna, som löper parallellt med havet mellan Strövelstorpsgränsen och det som idag är Havsbadsområdet. Vallen som ligger lite ensam och går närmast järnvägen, och böjer av längs gamla Sibirienvägen, kallas Landshövdingeryggen. De två vallar som ligger relativt när varandra närmare havet kallas respektive Näbbryggen och Luntertunryggen. Ytterligare ett namn finns med, på en avstickare från Luntertunryggen nära nuvarande Sibirien. Den kallas Gamla gärdesryggen.

Artikelserie om gatunamn

I Nordvästra Skånes Tidningar började 19 mars en serie artiklar om gatunamn med personanknytning. Först ut har varit Arbingatan och Bagare Palms gång - båda tidigare beskrivna på denna blogg.

Fricksgatan

Fricksgatan på Villanområdet i Ängelholm är uppkallad efter Johan Wilhelm Frick, som var en av stadens större handelsmän under 1700-talet. Han kom till Ängelholm som medhjälpare vid flygsandsplanteringarnas start 1739, och var även senare "planteringsdirektör",dvs hade tillsyn över planteringsarbetet i Kristianstads län. Frick startade även andra företag: ett tobaksspinneri i staden, och en vattenmölla ute vid sin "intaga" Johanneslund, numera Danielslund.

Elof Nils väg

Elof Nilsson var hästhandlare, född 1875 i Ekeby, i början på 1900-talet bosatt på gården Älvdalen. 1913 ägde han gården Villan, som han då lät nybygga. Elof Nilsson var med och startade AB Ängelholms Havsbad, som låg bakom att Havsbaden blev Sveriges första stadsplanelagda fritidshusområde. Elof Nilsson avled redan 1934, 59 år gammal. Villan drevs därefter ett antal år av dottern Ebba med maken Carl Schyberg. Efter hand byggdes ett av Ängelholms nya bostadsområden på gårdens gamla marker, och mangårdsbyggnaden gick, efter en kort filmkarriär (Stellan Olsson bodde och spelade in delar av Julia och Nattpappan här) förfallet till mötes. På platsen står sedan 1980-talet Villans servicehus.

Danielslundsgatan

Danielslund heter huset på Danielslundsgatan 1. Från början var namnet Johanneslund och byggdes på en intaga i de nya flygsandsplanteringarna. Byggherre var handelsmannen Johan Wilhelm Frick (1714-1803), som även anlade en mjölkvarn på området, den s.k. Frickamöllan. En minnessten står vid åpromenaden ett litet stycke norr om Pyttebron. Handelsmannen Daniel Möller köpte fastigheten av Frick och döpte då om den efter sig själv.

Bagare Palms gång

Det populära gångstråket mellan Storgatan och Tingstorget har fått sitt namn efter Johannes Palm, som först bodde i Skörpinge men från 1885 drev ett bageri i ett nu rivet hus vid Storgatan, där gången numera mynnar. Palm avled 1907, men rörelsen fanns kvar under hans namn ända till slutet av 1920-talet.

Arbingatan

Arbingatan i Nybroskogen uppkallades efter hovrättsaktuarien Gustaf von Arbin, genom vars uppmärksamhet staden kunde hävda sina anspråk på 32 tunnland av flygsandsplanteringarna. Genom skifte mellan staden och kronan år 1925 fördes ett markområde beläget norr om Nybrovägen, från Rönneå och västerut mot Havsbadsvägen, till stadens ägor. - Arbin var född i Kristianstads garnisonsförsamling 1862. Efter studier i Lund tjänstgjorde han i Kristianstad, varifrån han flyttade till Ängelholm 1909. Arbin avled här 1928 men begravdes i Helsingborg.

”Tre Rosor”, Hammarskjöld, Afrika – och Per Engdahl

I början av 1960-talet rönte förhållandena i Afrika stor uppmärksamhet. Algerietkriget pågick, Kongokrisen tornade upp sig, och den sydafrikanska apartheidpolitiken väckte avsky. Per Wästberg var en av de svenskar som först besökte och skrev om rasismen i södra Afrika. I sin memoarbok ”Vägarna till Afrika” (2007), berättar han om motstånd han mötte på hemmaplan. Bland kritikerna fanns Thure Jansson, chefredaktören på Nordvästra Skånes Tidningar. I sin redogörelse slår Wästberg ihop Jansson med Rütger Essén och Per Engdahl. Han kallar dem för de ”tre svenska nazisterna”, vilka såg ”Sydafrika som idealstaten efter nazismens fall”. Essén och Engdahl var utan tvivel starkt nazistiskt anstrukna. Att kalla Jansson nazist är dock knappast rättvist. NSTs hållning under andra världskriget var snarast typiskt försiktig. Tidningen skrev dock æsopiskt men tydligt varnande om femtekolonnarna i Tjeckoslovakien. NST publicerade också en mycket elak och rolig artikel om den norske förrädaren Vidkun Quisling. Man frågade sig vad de arma norrmännen gjort för ont för att drabbas av en sådan styresman…
Att Thure Jansson hade en i svensk press, lindrigt sagt, avvikande syn på förhållandena i Sydafrika är dock ovedersägligt. I en ledare 25 september 1961 polemiserar han under sin vanliga signatur ”Tre Rosor” mot ett inlägg i tidningen Arbetet. Ett belysande citat: ”Ska vi behöva erinra om att vi --- sökt dämpa den rashets mot den vita befolkningen [i Sydafrika], som de senaste åren bedrivits, i synnerhet av en från landet utvisad kommunistsympatisör.” Det sista torde syfta på författaren Sara Lidman, som vistats i Sydafrika och även skildrat landet och rasismen i en roman, ”Jag och min son” (1961).

Kongo och Hammarskjöld
Thure Janssons hållning till Kongokrisen och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld illustrerar hans världssyn. Ett längre citat ur ”Tre Rosors” ledare i NST den 14 september 1961 får visa. Situationen var den, att Förenta Nationerna hade beslutat sända FN-styrkor till före detta Belgiska Kongo, för att bekämpa utbrytarprovinsen Katanga under dess ledare Moise Tshombe. Sverige ställde upp med militär personal, vilka snabbt hamnade i strid mot de av Jansson omhuldade utbrytarna. Jansson kommenterar (Den ”illröde” utrikesministern hette Östen Undén):
”Det är hart när ofattbart att svenska folket kan tillåta svenska soldater att uppträda som rena banditer och gå kommunisternas ärenden. – Hur kan något sådant helt enkelt vara möjligt?
Jo, det beror just därpå, att vi har dels en illröd utrikesminister att dras med och dels hans läropåg med namnet Dag Hammarskjöld, som stundom är vit och stundom röd, men som tydligen alltid tror sig vara världens herre.
Det är helt enkelt horribelt att en generalsekreterare i FN får vara så totalt rudis på omdöme, intelligens och förutseende, att han inte från början förstår att om han nu över huvud taget skulle ha några FN-trupper i Kongo (vilket ju är synnerligen dubiöst och diskutabelt) så skulle dessa varken vara svenskar eller indier eller gå under några andra nationella färger .--- I motsats till övrig svensk press har vi på NST i flera år med skärpa förfäktat att varje ny stat, antingen den är bildad i Asien eller Afrika av politiskt omogna analfabeter, i nuvarande världsläge innebär en ytterligare försvagning av den fria världens redan så hårt ansatta positioner och ger Moskva och Peking nya möjligheter för deras aldrig vilande intrigspel för att undergräva förtroendet för västerländsk kultur, religion och samhällsordning.”
Dag Hammarskjöld omkom den 17 september, på väg till förhandlingar med Tshombe i Katanga. En osignerad ledare, över vilken dock Janssons språkliga ande tydligt svävar, ger en oförblommerad och för tiden högst kontroversiell beskrivning av Kongokrisen, som framställs som ett FN-ingripande i Belgiens inre angelägenheter. (Man ska kanske inte fästa alltför stor vikt vid bruket av ordet ”neger” i texten. Däremot är beskrivningen av Kongos legale regeringschef Lumumba, ordet ”negerstammarna” och den allmänna tonen klart nedlåtande och nedsättande.)
”FN stod lamslaget av häpnad, när kaos bröt ut i Kongo. Lumumba, en fullödig kommunist i pajasdräkt, steg fram i strålkastarljuset och lyckades göra sig till herre över en del av negerstammarna. --- I ett hörn av Kongo ville negrerna ha belgierna kvar. Det var Katanga, den högst utvecklade delen av Belgiska Kongo. Här hade negrerna nått lite längre i utveckling, här hade man förmågan att fatta vad Belgien betytt för Kongo.”

”Tre Rosor” flaggar inte
23 september svarar ”Tre Rosor” på ett angrepp i Arbetet och Nyheterna den 21 september, där NST kritiserats för att ej ha flaggat på halv stång vid Hammarskjölds bortgång. ”Tre Rosor” skriver, att han på 30-talet i Tyskland blev så trött på ”all slags flaggprakt och hysterisk beundran för den store gaphalsen” (Hitler), så att han numera bara flaggar den 6 juni. Resten av svaret andas möjligen ett visst mildrande av ledaren den 14 september, som var präglad av nyhetstelegram, vilka överdrev antalet dödsoffer i striderna. ”Tre Rosors” tonläge illustreras dock av att han envist kallar sina kritiker (Arbetets Frans Nilsson och Nyheternas Kurt Ward) för ”tramsor”, och avslutar med följande:
”Angreppet på undertecknad i Nyheterna den 21 september ansåg den nye tramsen i Nyheterna vara en ’världsnyhet’, ty den placerades på nyhetssidan, där man också fick läsa en annan stor nyhet, nämligen den att man i Svalöv börjat tillverka röda svin .– – Behövs det verkligen!”
Fredagen den 29 september begravdes Hammarskjöld. Även i Ängelholm uppmärksammades jordfästningen. Klockan 18 avstannade trafiken, även tågen. I kyrkorna hölls minnesstunder, och en del affärer hade skyltat med Hammarskjölds porträtt i fönstren. ”Tre Rosors” ledare 30 september innehåller förvånande vackra ord om Hammarskjölds stora kunskaper och arbetsförmåga. Han slutar: ”och säkert är att få skulle ha bättre fyllt hans plats eller bättre ha utfört hans omöjliga jobb.”

Per Engdahl och Thure Jansson
En egendomlig bild av Thure Janssons publicistiska verksamhet framträder i Per Engdahls memoarbok ”Fribytare i folkhemmet” (1979). Per Engdahl var på 1920-talet sympatisör till Mussolinis italienska fascister, och utvecklade en korporatistisk ideologi, som han drev i den s.k. Nysvenska rörelsen. Engdahl berättar i memoarboken hur han 1953 sammanförts med Thure Jansson, utgivare av Nordvästra Skånes Tidningar. Kontakten ledde till att Engdahl blev en flitig medarbetare i NST under åtskilliga år. Medarbetarskapet upphörde först när Jansson till följd av svår sjukdom tvingades lämna chefredaktörsposten, några år in på 1960-talet. Engdahl ansåg visserligen att Jansson inte hörde till de generösa naturerna då han inte betalade mer än 35 kronor per artikel. Detta kompenserades dock av mångfalden som Engdahl fick införd. ”Jag skrev ledare, kulturartiklar och insändare. De sistnämnda stod införda på ledarsidan, vadan det hände, att jag skrivit hela sidan, ledare, ledarstick, kulturartikel och samtliga insändare.” Engdahl påstår sig ha skrivit insändare under 30-40 olika signaturer. ”De angrep varandra, de ärekränkte varandra, de snodde in sig i tokiga formuleringar.” Thure Jansson skrev ledarkrönikor under signaturen Tre Rosor. Engdahl uppger att Jansson brukade ”använda mina artiklar för sina lördagsledare. De som kände till saken brukade roa sig med att via stilstudier konstatera var Tre Rosor slutade och jag tog vid.” Det är svårt att tro att Engdahl i allmänhet är något verkligt sanningsvittne. Det är dock ett faktum att Jansson upplät spaltutrymme åt honom, och att det kan ha gått till ungefär som Engdahl berättar. Alltså är det mycket möjligt att det är Engdahl som ligger bakom en del av formuleringarna om Sydafrika och Kongo ovan…