Nordvästra Skånes Tidningars politiska hållning under första krigsåret, några nedslag

År 1928 köpte Thure Jansson Engelholms Tidning. Med förvärven av ytterligare några lokaltidningar i regionen skapades Nordvästra Skånes Tidningar. Jansson var ägare och chefredaktör, men skrev inte själv ledarartiklar, även om han givetvis stakade ut den borgerliga linjen. Ledarskribenter var i stället andreredaktören Ernst Leonardh, signaturen ”Agne”, och ”Manfred”.
Den första krigsvintern präglades i mycket hög grad av det finska vinterkriget, och tidningen speglar både på nyhetsplats och i ledarna andan av solidaritet med Finlands motstånd mot det ryska angreppet. Uppfattningen om kommunisterna som mer eller mindre uttalade landsförrädare slår starkt igenom, när den stora razzian mot kommunistpartiet genomförs i februari 1940. Även nyhetstexterna om nedslagen på partiexpeditionerna uttrycker stark förbittring mot det parti man betraktar som en sovjetisk agentur. Vid den tragiska branden hos Norrskensflamman i Luleå i mars 1940, där fem personer innebrändes, väcktes snabbt misstankar om att branden var anlagd. Tidningens försiktigt resonerande ledare i ämnet avvisade på förhand alla idéer om att en konspiration skulle ligga bakom; däremot kunde man väl tänka sig en enskild galning utföra ett sådant dåd. (Så småningom dömdes tre fänrikar, en kapten, en journalist och ett handelsbiträde från Boden, för attentatet. Den medskyldige stadsfiskalen i Luleå straffriförklarades däremot verkligen som otillräknelig.)
Den nionde april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Ledarkommentaren första dagen speglar ett chocktillstånd och en återhållen stark oro över hur spelet mellan stormakterna nu dragit kriget till Norden. Dagarna före det tyska anfallet hade engelska ubåtar torpederat flera tyska fartyg i Kategatt och utanför Norges kust.
Den tolfte april önskar ledarskribenten vaksamhet mot potentiella quislingar. Ordet ”nazist” eller Tyskland nämns inte, utan det exempel som används är de s.k. ”vitstrumpor” som bidrog till att bana väg för tyskarnas intåg i Tjeckoslovakien. Detta önskemål upprepas i maj, nu med uttryckliga hänvisningar till händelserna i Norge och Belgien: demokratin måste hålla rent även högerut.
En ledare i början av september röjer en ovanlig sarkastisk förmåga, apropå rykten att Vidkun Quisling ska bli norsk regeringschef (detta dröjde dock till 1942): ”Vi sakna kännedom om de eventuella försyndelser norrmännen, enligt tysk uppfattning, gjort sig skyldiga till, men något över alla mått gräsligt måste det vara. En sådan kalk, som den quislingska statsministerbefattningen är dock alldeles onödigt bitter. -- Norrmännen torde själva icke vilja tillerkänna Quisling tillräckliga egenskaper för en historisk insats, ens i negativ riktning. Men i brytningsstider, som den nuvarande, kunna obetydliga personer spela avsevärda roller. -- Herostratos, som brände templet i Efesos, var antagligen en obetydlig slusk, men han har ändå blivit ett begrepp. Kanske Quisling också lyckas.”