Oenighet mellan ledande politiker och tjänstemän är ingen ny företeelse i den goda staden Ängelholm. Ängelholms stads stadsombudsman under många år hette Ivar Hege. Stadsombudsmannen var stadens jurist och ansvarig för att protokoll och beslut följde lagar och förordningar. Under Heges efterträdare Hjalmar Lindströms tid inrättades ett kommunkansli, och titeln ändrades då till kanslichef.
Ivar Hege var förmodligen en noggrann och formellt duglig administratör. Men han verkar också ha haft en besvärligare sida, med svårigheter att samarbeta med en del av de kommunala förtroendemännen. Man kan till och med ana en rättshaveristisk ådra. Med kommunalborgmästaren Karl Dalfelt verkar han ha haft svårt att dra jämnt. Som ett exempel kan nämnas, att när borgmästaren fick sin lön uppflyttad ett par löneklasser, överklagade Hege beslutet till länsrätten.
I januari 1956 överklagade Hege stadsfullmäktiges beslut att utse Dalfelt till ledamot i byggnadsnämnden för åren 1956-59. I skrivelsen anklagade han Dalfelt för oegentligheter. Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté bestående av drätselkammarordförande K. G. Ullvin, Hugo Dahlström och Sante Nilsson för att utreda förhållandena. Dalfelt själv anmälde Hege till allmänne åklagaren till åtal för förtal. Det hela slutade med att Hege i hovrätten dömdes till dagsböter för missfirmelse av tjänsteman.
I februari 1953 berättar tidningen att Hege har stämt stadsfullmäktigeledamoten Fredrik Olsson för ärekränkning vid stadsfullmäktigemötet 17 december 1952.
Vid decembersammanträdet 1957 avgick fru Margit Bauer vid sittande fullmäktigemöte från sin post. Margit Bauer var sedan 20 år stridbar stadsfullmäktigeledamot för högerpartiet. Avgången skedde efter en animerad ordväxling med Ivar Hege. Fru Bauer hade begärt att få ut vissa handlingar och förteckningar, bland annat över de motioner som hon lämnat in, och som ännu inte behandlats. Fru Bauer ansåg sig vara trakasserad av Hege. Det uttalandet sa sig Hege inte kunna tåla utan skulle anmäla.
I de tryckta stadsfullmäktigeprotokollen från början av 1950-talet kan man följa en rätt olustig historia med Hege i en av huvudrollerna. Upprinnelsen till historien är, att skatteväsendet förändrades 1946, och en tjänst som kronokassör drogs då in. Tjänstens innehavare, fröken Annie Mellin, som varit i stadens tjänst sedan 1926, erbjöds då en plats som t.f. stadsbokhållare. Hon kom alltså att arbeta nära Ivar Hege, och tydligen fungerade det inte särskilt bra. Exakt vad som hänt, och varför, blir inte helt klarlagt, men beskrivs i drätselkammarens yttrande till stadsfullmäktige i september 1951. Staden har då ingått en förlikning med Annie Mellin, men Ivar Hege har överklagat förlikningen till länsrätten. Drätselkammaren ska nu svara på Heges besvärsskrivelse. Den 4 april 1949 anmälde fröken Mellin till drätselkammarens ordförande C. O. Söderström, att hon samma dag blivit slagen av stadsombudsmannen. Drätselkammaren krävde då in en förklaring av Hege, vilket han efter viss försening kom in med. Drätselkammaren beslöt sedan överlämna ärendet till landsfogden för utredning. Landsfogden utredde men ansåg det inte styrkt att någon ”uppsåtlig” misshandel förekommit. Drätselkammaren avslutar sin skrivelse med orden: ”För övrigt finna vi Heges besvärsskrivelse synnerligen osmaklig och föga värdig en stadsombudsman”. Fullmäktigeledamoten Gunnar Wallin (Jonas Wallins far) författade också en inlaga, där han gick i svaromål mot Heges som Wallin tyckte kränkande beskyllningar mot honom och andra förtroendemän. Hege påstod i sin besvärsskrivelse mot förlikningen med fröken Mellin, att fröken Mellin skulle ha ”många gånger förklarat, att de, närmast herrar N. G. Wallin och Karl Dalfelt, som ställde om så att hon kom in på drätselkontoret, gjorde detta för att ställa till obehag för” Hege. Fröken Mellin bedyrade att hon aldrig sagt något sådant. Hege påstod vidare, att Wallin under mer än femton år tillbaka intrigerat och gjort livet surt för Hege. Wallin tillbakavisade detta, men skrev: ”Mitt bemötande som kommunalman av Hege har avsiktligt varit avmätt, då jag under mitt arbete i drätselkammaren redan i början av 30-talet kom underfund med hans intriganta och despotiska uppförande. På grund härav har ett öppet, förtroendefullt och gott samarbete varit omöjligt.”
Trots denna osämja mellan stadens ledande tjänsteman och de högsta politikerna, satt Hege kvar som stadsombudsman i över trettio år, tills han pensionerades i början av 1960-talet. Det är svårt att föreställa sig att han blivit kvar lika länge om liknande händelser skett idag…
Ivar Hege var född i Tygelsjö 1895, kom till Ängelholm som stadsombudsman 1928 och avled 1982.
2008-04-07
Gås-statyn vid Rönnegatan
Gåsen gjordes av konstnären Knut-Erik Lindberg, född i Stockholm 1921 och död i Delsbo, Hälsingland, 1988. Gåsen finns på plats sedan augusti 1954, när de nya post- och telegrafbyggnaderna stod färdiga. Gåsen var från början en del i ett tävlingsförslag till Stora Torg i Kristianstad, där Lindbergs grupp fick andra pris men alltså inte kom till utförande. Men gåsen kom alltså att placeras framför Ängelholms nya postkontor i stället.
Namnet Sibirienvägen
Vägen från lasarettet ner mot stranden vid gränsen mellan Ängelholm och Strövelstorp anlades på 1870-talet som en arbetsväg för skogsplanteringarna i södra delarna av Kronoskogen. Arbetena leddes av landshövding Axel Trolle-Wachtmeister, varför vägen länge kallades ”Landshövdingelinjen”, i analogi med Lasarettslinjen och Råbockalinjen. Ännu på den stadsplan från 1920-talet som medföljer Karl Enghoffs bok Ängelholm 1516-1916 används namnet Landshövdingevägen. När vägsträckan mellan järnvägsstationen och lasarettet anlades på 1930-talet flyttades landshövdingenamnet över på denna.
Eftersom stranden i slutet av vägen kallas ”Sibirien”, antagligen för att den ligger så långt bort, så är namnet Sibirienvägen mycket närliggande, logiskt och oantastligt.
2007-09-10
Ängelholms lilla tobakshistoria
Det odlades tobak på Store vång och Sandvången, där numera Nya Torg-kvarteren ligger. Det blev väl inga havannacigarrer av det, men förmodligen användbart snus eller bruksbar tuggtobak. Handelsmannen Johan Wilhelm Frick startade i mitten av 1700-talet ett tobaksspinneri, som låg ungefär där ICA Supermarket finns idag. Där tvinnades beredda tobaksblad till tuggbara former.
Cigarrfabriken
Något ädlare varor producerade förhoppningsvis AB Hamburger Cigarrfabrik, vilken grundades 1907 på Bryggaregatan 3, i hörnet av Skolgatan och nuvarande Kristian II:s väg. Initiativtagare var bland andra bryggeridisponenten Herman Rosander och handelsmannen Ernst Paulson, vilka var respektive styrelseordförande och VD. I styrelsen fanns även Hotell Thors källarmästare Paul Frummerin, Johannes Grönvall och timmerhandlaren Carl Petter Johan ”Knaggen” Andersson.
Firman importerade tobak från Sumatra och Brasilien. Den indonesiska ansågs bäst att arbeta med. Cirka femton personer sysselsattes, och viktiga insatser gjordes av de åtta kvinnliga arbetarna, vilka förutom att de stripade tobaken även spikade ihop cigarrlådorna i mahogny och andra träslag.
Cigarrerna såldes i Ernst Paulsons herrekiperingsaffär, nuvarande MQ, men även på andra orter i trakten. Fabriken upphörde dock redan efter nio år. Huset där fabriken låg revs i februari 1964, då den fick lämna plats för ett hyreshus.
Cigarrfabriken
Något ädlare varor producerade förhoppningsvis AB Hamburger Cigarrfabrik, vilken grundades 1907 på Bryggaregatan 3, i hörnet av Skolgatan och nuvarande Kristian II:s väg. Initiativtagare var bland andra bryggeridisponenten Herman Rosander och handelsmannen Ernst Paulson, vilka var respektive styrelseordförande och VD. I styrelsen fanns även Hotell Thors källarmästare Paul Frummerin, Johannes Grönvall och timmerhandlaren Carl Petter Johan ”Knaggen” Andersson.
Firman importerade tobak från Sumatra och Brasilien. Den indonesiska ansågs bäst att arbeta med. Cirka femton personer sysselsattes, och viktiga insatser gjordes av de åtta kvinnliga arbetarna, vilka förutom att de stripade tobaken även spikade ihop cigarrlådorna i mahogny och andra träslag.
Cigarrerna såldes i Ernst Paulsons herrekiperingsaffär, nuvarande MQ, men även på andra orter i trakten. Fabriken upphörde dock redan efter nio år. Huset där fabriken låg revs i februari 1964, då den fick lämna plats för ett hyreshus.
2007-04-18
Nordvästra Skånes Tidningars politiska hållning under första krigsåret, några nedslag
År 1928 köpte Thure Jansson Engelholms Tidning. Med förvärven av ytterligare några lokaltidningar i regionen skapades Nordvästra Skånes Tidningar. Jansson var ägare och chefredaktör, men skrev inte själv ledarartiklar, även om han givetvis stakade ut den borgerliga linjen. Ledarskribenter var i stället andreredaktören Ernst Leonardh, signaturen ”Agne”, och ”Manfred”.
Den första krigsvintern präglades i mycket hög grad av det finska vinterkriget, och tidningen speglar både på nyhetsplats och i ledarna andan av solidaritet med Finlands motstånd mot det ryska angreppet. Uppfattningen om kommunisterna som mer eller mindre uttalade landsförrädare slår starkt igenom, när den stora razzian mot kommunistpartiet genomförs i februari 1940. Även nyhetstexterna om nedslagen på partiexpeditionerna uttrycker stark förbittring mot det parti man betraktar som en sovjetisk agentur. Vid den tragiska branden hos Norrskensflamman i Luleå i mars 1940, där fem personer innebrändes, väcktes snabbt misstankar om att branden var anlagd. Tidningens försiktigt resonerande ledare i ämnet avvisade på förhand alla idéer om att en konspiration skulle ligga bakom; däremot kunde man väl tänka sig en enskild galning utföra ett sådant dåd. (Så småningom dömdes tre fänrikar, en kapten, en journalist och ett handelsbiträde från Boden, för attentatet. Den medskyldige stadsfiskalen i Luleå straffriförklarades däremot verkligen som otillräknelig.)
Den nionde april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Ledarkommentaren första dagen speglar ett chocktillstånd och en återhållen stark oro över hur spelet mellan stormakterna nu dragit kriget till Norden. Dagarna före det tyska anfallet hade engelska ubåtar torpederat flera tyska fartyg i Kategatt och utanför Norges kust.
Den tolfte april önskar ledarskribenten vaksamhet mot potentiella quislingar. Ordet ”nazist” eller Tyskland nämns inte, utan det exempel som används är de s.k. ”vitstrumpor” som bidrog till att bana väg för tyskarnas intåg i Tjeckoslovakien. Detta önskemål upprepas i maj, nu med uttryckliga hänvisningar till händelserna i Norge och Belgien: demokratin måste hålla rent även högerut.
En ledare i början av september röjer en ovanlig sarkastisk förmåga, apropå rykten att Vidkun Quisling ska bli norsk regeringschef (detta dröjde dock till 1942): ”Vi sakna kännedom om de eventuella försyndelser norrmännen, enligt tysk uppfattning, gjort sig skyldiga till, men något över alla mått gräsligt måste det vara. En sådan kalk, som den quislingska statsministerbefattningen är dock alldeles onödigt bitter. -- Norrmännen torde själva icke vilja tillerkänna Quisling tillräckliga egenskaper för en historisk insats, ens i negativ riktning. Men i brytningsstider, som den nuvarande, kunna obetydliga personer spela avsevärda roller. -- Herostratos, som brände templet i Efesos, var antagligen en obetydlig slusk, men han har ändå blivit ett begrepp. Kanske Quisling också lyckas.”
Den första krigsvintern präglades i mycket hög grad av det finska vinterkriget, och tidningen speglar både på nyhetsplats och i ledarna andan av solidaritet med Finlands motstånd mot det ryska angreppet. Uppfattningen om kommunisterna som mer eller mindre uttalade landsförrädare slår starkt igenom, när den stora razzian mot kommunistpartiet genomförs i februari 1940. Även nyhetstexterna om nedslagen på partiexpeditionerna uttrycker stark förbittring mot det parti man betraktar som en sovjetisk agentur. Vid den tragiska branden hos Norrskensflamman i Luleå i mars 1940, där fem personer innebrändes, väcktes snabbt misstankar om att branden var anlagd. Tidningens försiktigt resonerande ledare i ämnet avvisade på förhand alla idéer om att en konspiration skulle ligga bakom; däremot kunde man väl tänka sig en enskild galning utföra ett sådant dåd. (Så småningom dömdes tre fänrikar, en kapten, en journalist och ett handelsbiträde från Boden, för attentatet. Den medskyldige stadsfiskalen i Luleå straffriförklarades däremot verkligen som otillräknelig.)
Den nionde april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Ledarkommentaren första dagen speglar ett chocktillstånd och en återhållen stark oro över hur spelet mellan stormakterna nu dragit kriget till Norden. Dagarna före det tyska anfallet hade engelska ubåtar torpederat flera tyska fartyg i Kategatt och utanför Norges kust.
Den tolfte april önskar ledarskribenten vaksamhet mot potentiella quislingar. Ordet ”nazist” eller Tyskland nämns inte, utan det exempel som används är de s.k. ”vitstrumpor” som bidrog till att bana väg för tyskarnas intåg i Tjeckoslovakien. Detta önskemål upprepas i maj, nu med uttryckliga hänvisningar till händelserna i Norge och Belgien: demokratin måste hålla rent även högerut.
En ledare i början av september röjer en ovanlig sarkastisk förmåga, apropå rykten att Vidkun Quisling ska bli norsk regeringschef (detta dröjde dock till 1942): ”Vi sakna kännedom om de eventuella försyndelser norrmännen, enligt tysk uppfattning, gjort sig skyldiga till, men något över alla mått gräsligt måste det vara. En sådan kalk, som den quislingska statsministerbefattningen är dock alldeles onödigt bitter. -- Norrmännen torde själva icke vilja tillerkänna Quisling tillräckliga egenskaper för en historisk insats, ens i negativ riktning. Men i brytningsstider, som den nuvarande, kunna obetydliga personer spela avsevärda roller. -- Herostratos, som brände templet i Efesos, var antagligen en obetydlig slusk, men han har ändå blivit ett begrepp. Kanske Quisling också lyckas.”
2007-03-08
Rånmordet i september 1940
Nedan beskrivs en förfärlig rånmordshistoria från Ängelholm. Min avsikt är att berättelsen ungefär i detta skick ska publiceras i höstens upplaga av "Ängelholm - en hembygdsbok". Jag känner till namnen på både offret och mördaren - de skrevs ut i tidningarna på den tiden. Men bör de publiceras även nu?
Fredagen den 20 september 1940 skickades som vanligt springpojken vid Sydsvenska Läder- & Remfabriken till Skandinaviska banken för att hämta pengar till löneutbetalningen. Vid middagstiden hade han ännu inte kommit tillbaka, varför fabrikskontoret gjorde polisanmälan. Det visade sig att pojken varit på banken och kvitterat ut 8.111 kr, som han lagt i en portfölj. Därefter var han försvunnen, och ännu på kvällen hade han inte kommit till rätta. Pojken, som var 16 år, bodde i Mäsinge i Västra Karup, men där fanns han inte. Vid försvinnandet var han iförd ljusblå keps och blå skjorta utan slips, blå regnrock med bälte, långbyxor samt svarta skor. Hans cykel var en ljusblå racercykel av märket Monark.
Ett hemskt fynd
Sent på måndagseftermiddagen den 23 september hittade man cykeln i Havsbadsskogen, och strax därefter påträffades pojkens döda kropp. Han hade uppenbarligen blivit mördad, och portföljen med pengarna var borta. Den rättsmedicinska undersökningen berättade, att pojken huggits och slagits ihjäl med en yxa. Överfallet ägde rum på en sandås som skär Råbockavägen, något hundratal meter in i skogen.
Vid efterspaningarna visade det sig, att ett vittne på fredagsförmiddagen sett pojken tillsammans med en annan ung man, cyklande Nybrovägen västerut. Denne andre person beskrevs som mörklagd, med bakåtkammat hår och blåaktig kostym. Polisen frågar sig, om springpojken lurats i en fälla, eller om han kanske handlat i maskopi med den okände ynglingen. Ingenting tyder dock på det senare, eftersom springpojken, som haft sin anställning i sex månader, gjort sig känd som skötsam och ordentlig. Han hade heller inga särskilda penningbehov, eftersom han ärvt en summa efter sin far.
Snabbt uppklarande
Under tisdagen bedrev polisen åtskilliga förhör, och en person i 20-årsåldern kvarhölls, närmast för delaktighet i en stöld. På onsdagen kom så uppklarandet, då den anhållne erkände brottet. Den skyldige var en 20-årig anställd vid Remfabriken, som planerat dådet, eftersom han behövde pengar. Han visste att springpojken hämtade lönerna på banken varje avlöningsdag, och fredagen den 20 förebar den blivande mördaren sjukdom, och inväntade springpojken i närheten av banken, varefter han lyckades lura honom att följa med på en tur till skogen. Väl framme, hade mördaren smugit på sitt offer bakifrån och huggit med yxan. Därefter hade han gömt pojkens cykel bakom ett par buskar och cyklat mot staden. Längs vägen bakom SJ:s lokstallar hade han vittjat portföljen, plockat ut en större summa i 50-lappar och gömt resten under en gran.
Väl tillbaka i staden löste mördaren ut sin nya kostym, köpte en ring i en guldsmedsaffär, diverse kläder och skor och ett armbandsur. Dagen därpå köpte han en ring till sin flickvän och använde lite pengar på restaurang och dans. Totalt saknades 527 kronor och 37 öre; resten återfanns i skogen och hemma hos mördaren.
Dyster bakgrund
Vid personundersökningen framkom att mördaren haft en trist bakgrund. Han var nummer fyra av tio syskon; en broder led av epilepsi. Fadern hade tidigare missbrukat alkohol och misshandlat barnen. Sedan pojken blivit större hade det kommit till handgripligheter mellan fadern och honom. Han hade av häradsrätten tidigare dömts till tre månaders villkorligt straffarbete för stöld av dynamit. Han erkände också, att han under sommaren stulit ett armbandsur från en person som legat och sovit vid Rönneå. Denne hade upptäckt vad som hänt, och tjuven hade tvingats köpa tillbaka uret från hälaren, samt dessutom betala den bestulne minst 50 kronor för att ”gottgöra oförrätten”. Han löpte annars risken att bli angiven, varigenom den villkorliga domen skulle förverkas. Vidare kom det fram, att mördaren tillsammans med en kamrat två år tidigare gjort inbrott i kiosker i Skälderviken, vid Klitterhus och Havsbadens tennisbanor.
Domen
Efter rannsakningen vid Ängelholms rådhusrätt beslutade rätten att mördaren skulle genomgå sinnesundersökning. Måndagen den 3 februari 1941 föll så domen, där mördaren förklarades straffri jämlikt 5 kapitlet, 5 paragrafen i strafflagen. Han överlämnades alltså till sinnessjukvården. Ett par år därefter, i november 1943, innehåller tidningen en notis som berättar, att Ängelholmsmördaren tillsammans med en annan patient lyckats rymma från Källshagens sjukhus i Vänersborg. De infångades dock snabbt.
Fredagen den 20 september 1940 skickades som vanligt springpojken vid Sydsvenska Läder- & Remfabriken till Skandinaviska banken för att hämta pengar till löneutbetalningen. Vid middagstiden hade han ännu inte kommit tillbaka, varför fabrikskontoret gjorde polisanmälan. Det visade sig att pojken varit på banken och kvitterat ut 8.111 kr, som han lagt i en portfölj. Därefter var han försvunnen, och ännu på kvällen hade han inte kommit till rätta. Pojken, som var 16 år, bodde i Mäsinge i Västra Karup, men där fanns han inte. Vid försvinnandet var han iförd ljusblå keps och blå skjorta utan slips, blå regnrock med bälte, långbyxor samt svarta skor. Hans cykel var en ljusblå racercykel av märket Monark.
Ett hemskt fynd
Sent på måndagseftermiddagen den 23 september hittade man cykeln i Havsbadsskogen, och strax därefter påträffades pojkens döda kropp. Han hade uppenbarligen blivit mördad, och portföljen med pengarna var borta. Den rättsmedicinska undersökningen berättade, att pojken huggits och slagits ihjäl med en yxa. Överfallet ägde rum på en sandås som skär Råbockavägen, något hundratal meter in i skogen.
Vid efterspaningarna visade det sig, att ett vittne på fredagsförmiddagen sett pojken tillsammans med en annan ung man, cyklande Nybrovägen västerut. Denne andre person beskrevs som mörklagd, med bakåtkammat hår och blåaktig kostym. Polisen frågar sig, om springpojken lurats i en fälla, eller om han kanske handlat i maskopi med den okände ynglingen. Ingenting tyder dock på det senare, eftersom springpojken, som haft sin anställning i sex månader, gjort sig känd som skötsam och ordentlig. Han hade heller inga särskilda penningbehov, eftersom han ärvt en summa efter sin far.
Snabbt uppklarande
Under tisdagen bedrev polisen åtskilliga förhör, och en person i 20-årsåldern kvarhölls, närmast för delaktighet i en stöld. På onsdagen kom så uppklarandet, då den anhållne erkände brottet. Den skyldige var en 20-årig anställd vid Remfabriken, som planerat dådet, eftersom han behövde pengar. Han visste att springpojken hämtade lönerna på banken varje avlöningsdag, och fredagen den 20 förebar den blivande mördaren sjukdom, och inväntade springpojken i närheten av banken, varefter han lyckades lura honom att följa med på en tur till skogen. Väl framme, hade mördaren smugit på sitt offer bakifrån och huggit med yxan. Därefter hade han gömt pojkens cykel bakom ett par buskar och cyklat mot staden. Längs vägen bakom SJ:s lokstallar hade han vittjat portföljen, plockat ut en större summa i 50-lappar och gömt resten under en gran.
Väl tillbaka i staden löste mördaren ut sin nya kostym, köpte en ring i en guldsmedsaffär, diverse kläder och skor och ett armbandsur. Dagen därpå köpte han en ring till sin flickvän och använde lite pengar på restaurang och dans. Totalt saknades 527 kronor och 37 öre; resten återfanns i skogen och hemma hos mördaren.
Dyster bakgrund
Vid personundersökningen framkom att mördaren haft en trist bakgrund. Han var nummer fyra av tio syskon; en broder led av epilepsi. Fadern hade tidigare missbrukat alkohol och misshandlat barnen. Sedan pojken blivit större hade det kommit till handgripligheter mellan fadern och honom. Han hade av häradsrätten tidigare dömts till tre månaders villkorligt straffarbete för stöld av dynamit. Han erkände också, att han under sommaren stulit ett armbandsur från en person som legat och sovit vid Rönneå. Denne hade upptäckt vad som hänt, och tjuven hade tvingats köpa tillbaka uret från hälaren, samt dessutom betala den bestulne minst 50 kronor för att ”gottgöra oförrätten”. Han löpte annars risken att bli angiven, varigenom den villkorliga domen skulle förverkas. Vidare kom det fram, att mördaren tillsammans med en kamrat två år tidigare gjort inbrott i kiosker i Skälderviken, vid Klitterhus och Havsbadens tennisbanor.
Domen
Efter rannsakningen vid Ängelholms rådhusrätt beslutade rätten att mördaren skulle genomgå sinnesundersökning. Måndagen den 3 februari 1941 föll så domen, där mördaren förklarades straffri jämlikt 5 kapitlet, 5 paragrafen i strafflagen. Han överlämnades alltså till sinnessjukvården. Ett par år därefter, i november 1943, innehåller tidningen en notis som berättar, att Ängelholmsmördaren tillsammans med en annan patient lyckats rymma från Källshagens sjukhus i Vänersborg. De infångades dock snabbt.
2007-03-03
Kristian II – staty i Ängelholm?
Några folkvalda i Ängelholm har föreslagit att en staty eller byst över Kristian II ska resas i Ängelholm till stadens 500-årsjubileum 2016. Kristian var förvisso kung över det dåtida Danmark och därmed även Skåne när Ängelholm grundades. Men kungastatyer är väl ändå något som hör 1800-talet till? Inte vill ängelholmarna idag resa ett monument över en 1500-talskung?
Om man vidgar perspektivet, frigör sig från den lätt unkna associationen till ryttarstatyer (Kongens Nytorv i Köpenhamn) eller pompösa riktningsvisare (Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm), och i stället försöker spegla historien och tiden, kanske det kunde bli något spännande. En konstnär som Bertil Englert t.ex. skulle säkert kunna gestalta vår tids tankar om krig, förtryck och det adelsvälde, som var 1510-talets signum både i Danmark och Sverige.
Men kan vi inte en gång för alla avliva myten om att Kristian skulle kallats för ”den gode” i Skåne eller Danmark? Det finns ett rätt osmakligt skånskt skämt, som lyder: ”Kristian visste hur man behandlar stockholmare.”
Seriösa danska historiker, som Mikael Venge, doktor på en avhandling om Kristians avsättning och författare till artikeln om Kristian i Dansk Biografisk Leksikon, påpekar att vi i Sverige bör avfärda alla idéer om att danskarna skulle uppskatta Stockholms blodbad.
Det lär påstås ibland i svenska skolböcker, att Kristian också kallats ”den folkkäre” eller ”bondevän”. Påståendena om att han uppfattats som ”god” eller ”folkkär” är snarast en svensk pedagogisk myt, tillkommen för att illustrera hur historieskrivning kan präglas av nationella eller etniska intressen. I Sverige har ju Kristian längre tillbaka benämnts med tillnamnet ”Tyrann”, med viss rätt efter den grymma ockupationen 1520, som kulminerade med blodbadet och morden i Nydala kloster. Han var förvisso inte hårdare i nyporna än sin besegrare Gustav Vasa, som onekligen använde tyrannens metoder i sitt riksbygge.
Men för att skapa något slags historiepedagogiskt exempel, har alltså svenska skribenter, inspirerade av Vilhelm Mobergs bild i ”Min svenska historia”, lanserat myten om Kristians folkkära ställning i sitt hemland. Låt oss en gång för alla lägga den myten åt sidan. Det räcker bra att betrakta Kristian som den han var. I Sverige uppträdde han som en hårdhänt tronkrävare, som försökte väcka liv i Kalmarunionen. På hemmaplan sökte han stöd hos borgarklassen. Det är sant att han försökte försvaga godsherrarna till förmån för kronan och bönderna. Resultatet syns dock mest i hans propaganda efter avsättningen. Kristian saknade tålamod och uthållighet, och när adeln gjorde uppror visade han häpnadsväckande prov på vankelmod och tveksamhet, och upprorsmännen vann en lätt seger.
Och någon staty över Kristian tycker jag inte vi ska resa. Men gärna någon annan spännande skulpturskapelse eller utsmyckning om Ängelholms skånska, danska och svenska historia!
Om man vidgar perspektivet, frigör sig från den lätt unkna associationen till ryttarstatyer (Kongens Nytorv i Köpenhamn) eller pompösa riktningsvisare (Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm), och i stället försöker spegla historien och tiden, kanske det kunde bli något spännande. En konstnär som Bertil Englert t.ex. skulle säkert kunna gestalta vår tids tankar om krig, förtryck och det adelsvälde, som var 1510-talets signum både i Danmark och Sverige.
Men kan vi inte en gång för alla avliva myten om att Kristian skulle kallats för ”den gode” i Skåne eller Danmark? Det finns ett rätt osmakligt skånskt skämt, som lyder: ”Kristian visste hur man behandlar stockholmare.”
Seriösa danska historiker, som Mikael Venge, doktor på en avhandling om Kristians avsättning och författare till artikeln om Kristian i Dansk Biografisk Leksikon, påpekar att vi i Sverige bör avfärda alla idéer om att danskarna skulle uppskatta Stockholms blodbad.
Det lär påstås ibland i svenska skolböcker, att Kristian också kallats ”den folkkäre” eller ”bondevän”. Påståendena om att han uppfattats som ”god” eller ”folkkär” är snarast en svensk pedagogisk myt, tillkommen för att illustrera hur historieskrivning kan präglas av nationella eller etniska intressen. I Sverige har ju Kristian längre tillbaka benämnts med tillnamnet ”Tyrann”, med viss rätt efter den grymma ockupationen 1520, som kulminerade med blodbadet och morden i Nydala kloster. Han var förvisso inte hårdare i nyporna än sin besegrare Gustav Vasa, som onekligen använde tyrannens metoder i sitt riksbygge.
Men för att skapa något slags historiepedagogiskt exempel, har alltså svenska skribenter, inspirerade av Vilhelm Mobergs bild i ”Min svenska historia”, lanserat myten om Kristians folkkära ställning i sitt hemland. Låt oss en gång för alla lägga den myten åt sidan. Det räcker bra att betrakta Kristian som den han var. I Sverige uppträdde han som en hårdhänt tronkrävare, som försökte väcka liv i Kalmarunionen. På hemmaplan sökte han stöd hos borgarklassen. Det är sant att han försökte försvaga godsherrarna till förmån för kronan och bönderna. Resultatet syns dock mest i hans propaganda efter avsättningen. Kristian saknade tålamod och uthållighet, och när adeln gjorde uppror visade han häpnadsväckande prov på vankelmod och tveksamhet, och upprorsmännen vann en lätt seger.
Och någon staty över Kristian tycker jag inte vi ska resa. Men gärna någon annan spännande skulpturskapelse eller utsmyckning om Ängelholms skånska, danska och svenska historia!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
