BMX-banan togs i kommunfullmäktige

Ängelholms kommunfullmäktige beslöt igår, 21 september, att anta den detaljplan som ger tillåtelse att bygga en bmx-bana i den gamla hästhagen vid Sibirienvägen. Av skäls om framgår av föregående inlägg tycker jag, och Naturskyddsföreningen, att det är ett felaktigt beslut. Föreningen kommer med stor sannolikhet att överklaga det. Heder åt socialdemokrater och folkpartister som ändrat mening i frågan, och liksom vänsterpartist och miljöpartister röstade mot planen.

Lägg inte BMX-banan på skyddsvärd mark!

Inom kort ska Ängelholms kommunfullmäktige ta ställning till ett förslag att lägga en BMX-bana på skyddsvärd mark invid Sibirienvägen strax väster om Kulltorp. Jag hoppas på ett NEJ, vilket är det enda beslut som vore i linje med kommunens nya miljövårdsprogram, och med miljövårdens och naturens intressen. Efter byggnadsnämndens beslut härom veckan fruktar jag dock det värsta.

Ängelholms kommun antog i januari i år ett nytt och väl genomarbetat miljöprogram. Det programmet förpliktigar, och det borde ses som mycket egendomligt om kommunfullmäktige bara några månader efter antagandet skulle bryta mot sitt eget program!

Under rubriken "God bebyggd miljö" i programmet står, att det är viktigt att öka närheten till natur och kultur. ”God bebyggd miljö handlar mycket om upplevelsen. Ängelholms kommun har redan idag stora värden vad gäller natur och kultur, vilka kommunen ska värna om och utveckla."

Vidare står att kommunen ska skapa ”en grönstrukturplan som pekar ut viktiga grön- och naturområden i kommunen, och viktiga kopplingar mellan dessa områden.” Byggnadsnämnden är ansvarig för denna plan. Effekten ska bli: ”Minskat ianspråktagande av värdefull natur- och jordbruksmark” och att ”kommunens invånare får säkrad tillgång till grönska, natur och rekreation."

Kommunen åtar sig alltså att värna om och utveckla befintliga naturvärden. Kommunen åtar sig också att minska ianspråktagande av värdefull naturmark. Det antagna miljövårdsprogrammet ska genomsyra ”den kommunala verksamheten, det dagliga arbetet, planer (min kursivering - JB), tillsynsarbetet, samhällsplaneringen o.s.v.”, som det står i programmets inledning.

Ska det vara någon mening med ett måldokument är ett första villkor att man följer det. Nu har byggnadsnämnden (till skillnad från den hedervärda miljönämnden) tillstyrkt exploatering av ett skyddsvärt område strax väster om järnvägen i Kulltorp, där det är tänkt att anlägga en BMX-bana.

I underlaget för kommunens förhoppningsvis kommande naturvårdsprogram beskrivs området så här: ”Stora delar av området hålls öppet genom hästbete. En torrängsflora har etablerat sig med hedblomster som den mest sällsynta växten. Slitage, storm och torka gör att en del mark blir blottad och annan har mycket sparsam vegetation. Insektsfaunan är därför särskilt artrik i området. Många steklar finner bo och äggläggningsplats i den varma blottade jorden. Fjärilsfaunan är rik och 2006 noterades 12 olika arter. Hela området var vid tillfället för inventeringen mycket rik på dagfjärilar och bl.a. dokumenterades mindre tåtelsmygare, slåttergräsfjäril, storfläckig pärlemorfjäril, vitfläckig guldvinge, ängsblåvinge, ängspärlemorfjäril, ängssmygare vilka alla hör till de ovanligare arterna.” Slåttergräsfjärilen är klimatkänslig och var förr betydligt mer utbredd och talrik. Storfläckig pärlemorfjäril är framför allt knuten till sandiga kustområden och klippängar. (Källa: Nationalnyckelns Fältnyckel över Dagfjärilar).

Jag tycker att en placering av en BMX-bana (eller vilken annan exploatering som helst) på detta område vore ett uppenbart och flagrant brott mot skrivningarna i kommunens miljöprogram. Området är en rest av de gamla betesmarkerna på Ljungen. Där drev stadens borgare sina kreatur i bet på 1700- och 1800-talen. Tack vare att området synbarligen varit ogödslat men hävdat genom bete, är det en värdefull refug för flora och insektsfauna, vilket den ovan citerade inventeringen för kommunens naturvårdsprogram också visat.

Jag förstår inte hur kommunledningen och byggnadsnämnden, parallellt med att miljöprogrammet antas och en grönstrukturplan ska göras, kan driva en process som så uppenbart strider mot ord och mening i miljöprogrammet. Det finns inget som visar att programmet i detta fall ”genomsyrar den kommunala verksamheten ”. Och det handlar inte ”bara” om det fridlysta hedblomstret utan om den biologiska mångfalden så som den skildras i inventeringsrapporten som citeras ovan. Denna mångfald har inte många refuger på Ängelholmslätten, då det mesta av det äldre kulturlandskapet dukat under för utbyggnad, igenplantering eller övergödning. En rest av det bevarade kulturlandskapet råkar tyvärr befinna sig i Ängelholms kommuns ägo, och är därför hotad av exploatering och förstörelse.

Dessa synpunkter har både jag själv och Naturskyddsföreningen framfört i samband med detaljplaneutställningen av förslaget. Våra invändningar besvarades inte med några argument, utan bara: ”Olika kriterier för och emot har vägts in i beslutet att förlägga anläggningen till denna plats”. Jaha. Men vilka argument som gjort att byggnadsnämnden ändå väljer att gå emot kommunens miljöprogram redovisas inte.

Ortnamnen i Norra Åsbo härad

Som framgått är jag intresserad av ortnamn och deras historia. Jag sitter f.n. också med i Ängelholms kommuns gatunamnskommitté, som har till uppgift att ta fram förslag på namn på gator, kvarter och platser i kommunen.
Nu vid nyår kom en ny del i serien Skånes ortnamn. Det är delen som behandlar Norra Åsbo härad, vilket i vår kommun omfattar socknarna Munka-Ljungby, Tåssjö, Tåstarp och Össjö. Författare är Carl-Erik Lundbladh på Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.
Med denna utgåva är hela nuvarande Ängelholms kommun täckt i serien Skånes ortnamn. De andra delarna är Bjäre härad och Ängelholms stad, sammanställd av Bengt Pamp och utgiven 1964, och Södra Åsbo härad, utgiven 1962 av Bertil Svensson och Sven Benson.
Det pågår ett arbete med att digitalisera ortnamnsarkivet. Arbetet är inte färdigt, men redan nu kan man göra roliga fynd. Här finns länken till registret!

Vad är "Klören"?

"Klören" kallas området norr om Vegeås mynning i Skälderviken. Jag och andra har funderat över vad namnet betyder och kommer ifrån. Till sist frågade jag Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, och efter en del brevväxling och funderande kom följande resultat från Claes Ringdahl vid denna institution. (Texten är ett av mig bearbetat citat/JB): namnet kanske kan ha att göra med den lilla runda vik med tillhörande näs som fanns i Vegeås mynning. Flygfoton visar att två små vikar, eller kanske snarare bukter, finns på ungefär samma plats som den inbuktning som kan observeras på Generalstabskartan av 1860. Namnet Klören är i det här fallet är inte primärt namn på denna vik utan snarare en uppkallelse efter den klöder ’havstång’ (Rietz Ordbok över svenska allmogespråket, sid. 630) som sannolikt ofta fyllt den lilla viken och som småningom gett upphov till benämningen av först viken och sedan det kringliggande området. Jfr klöter, klöder och klör, benämning på blåstång på svenska östkusten (Rietz som föreg, sid. 332). Aningen anmärkningsvärt i sammanhanget är att en äldre generation ornitologer tydligen inte använde namnet, utan att det i fågelskådarkretsar verkar ha introducerats av yngre - klöder eller klör är knappast ett i dag använt ord och den litteraturhänvisning som finns hos Dialekt- och ortnamnsarkivet som enda belägg anvisar Bo Peterssons förtjänstfulla fågelinventering i Kullabygd 1982.

Ivar Hege - en besvärlig tjänsteman?

Oenighet mellan ledande politiker och tjänstemän är ingen ny företeelse i den goda staden Ängelholm. Ängelholms stads stadsombudsman under många år hette Ivar Hege. Stadsombudsmannen var stadens jurist och ansvarig för att protokoll och beslut följde lagar och förordningar. Under Heges efterträdare Hjalmar Lindströms tid inrättades ett kommunkansli, och titeln ändrades då till kanslichef.
Ivar Hege var förmodligen en noggrann och formellt duglig administratör. Men han verkar också ha haft en besvärligare sida, med svårigheter att samarbeta med en del av de kommunala förtroendemännen. Man kan till och med ana en rättshaveristisk ådra. Med kommunalborgmästaren Karl Dalfelt verkar han ha haft svårt att dra jämnt. Som ett exempel kan nämnas, att när borgmästaren fick sin lön uppflyttad ett par löneklasser, överklagade Hege beslutet till länsrätten.
I januari 1956 överklagade Hege stadsfullmäktiges beslut att utse Dalfelt till ledamot i byggnadsnämnden för åren 1956-59. I skrivelsen anklagade han Dalfelt för oegentligheter. Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté bestående av drätselkammarordförande K. G. Ullvin, Hugo Dahlström och Sante Nilsson för att utreda förhållandena. Dalfelt själv anmälde Hege till allmänne åklagaren till åtal för förtal. Det hela slutade med att Hege i hovrätten dömdes till dagsböter för missfirmelse av tjänsteman.
I februari 1953 berättar tidningen att Hege har stämt stadsfullmäktigeledamoten Fredrik Olsson för ärekränkning vid stadsfullmäktigemötet 17 december 1952.
Vid decembersammanträdet 1957 avgick fru Margit Bauer vid sittande fullmäktigemöte från sin post. Margit Bauer var sedan 20 år stridbar stadsfullmäktigeledamot för högerpartiet. Avgången skedde efter en animerad ordväxling med Ivar Hege. Fru Bauer hade begärt att få ut vissa handlingar och förteckningar, bland annat över de motioner som hon lämnat in, och som ännu inte behandlats. Fru Bauer ansåg sig vara trakasserad av Hege. Det uttalandet sa sig Hege inte kunna tåla utan skulle anmäla.
I de tryckta stadsfullmäktigeprotokollen från början av 1950-talet kan man följa en rätt olustig historia med Hege i en av huvudrollerna. Upprinnelsen till historien är, att skatteväsendet förändrades 1946, och en tjänst som kronokassör drogs då in. Tjänstens innehavare, fröken Annie Mellin, som varit i stadens tjänst sedan 1926, erbjöds då en plats som t.f. stadsbokhållare. Hon kom alltså att arbeta nära Ivar Hege, och tydligen fungerade det inte särskilt bra. Exakt vad som hänt, och varför, blir inte helt klarlagt, men beskrivs i drätselkammarens yttrande till stadsfullmäktige i september 1951. Staden har då ingått en förlikning med Annie Mellin, men Ivar Hege har överklagat förlikningen till länsrätten. Drätselkammaren ska nu svara på Heges besvärsskrivelse. Den 4 april 1949 anmälde fröken Mellin till drätselkammarens ordförande C. O. Söderström, att hon samma dag blivit slagen av stadsombudsmannen. Drätselkammaren krävde då in en förklaring av Hege, vilket han efter viss försening kom in med. Drätselkammaren beslöt sedan överlämna ärendet till landsfogden för utredning. Landsfogden utredde men ansåg det inte styrkt att någon ”uppsåtlig” misshandel förekommit. Drätselkammaren avslutar sin skrivelse med orden: ”För övrigt finna vi Heges besvärsskrivelse synnerligen osmaklig och föga värdig en stadsombudsman”. Fullmäktigeledamoten Gunnar Wallin (Jonas Wallins far) författade också en inlaga, där han gick i svaromål mot Heges som Wallin tyckte kränkande beskyllningar mot honom och andra förtroendemän. Hege påstod i sin besvärsskrivelse mot förlikningen med fröken Mellin, att fröken Mellin skulle ha ”många gånger förklarat, att de, närmast herrar N. G. Wallin och Karl Dalfelt, som ställde om så att hon kom in på drätselkontoret, gjorde detta för att ställa till obehag för” Hege. Fröken Mellin bedyrade att hon aldrig sagt något sådant. Hege påstod vidare, att Wallin under mer än femton år tillbaka intrigerat och gjort livet surt för Hege. Wallin tillbakavisade detta, men skrev: ”Mitt bemötande som kommunalman av Hege har avsiktligt varit avmätt, då jag under mitt arbete i drätselkammaren redan i början av 30-talet kom underfund med hans intriganta och despotiska uppförande. På grund härav har ett öppet, förtroendefullt och gott samarbete varit omöjligt.”
Trots denna osämja mellan stadens ledande tjänsteman och de högsta politikerna, satt Hege kvar som stadsombudsman i över trettio år, tills han pensionerades i början av 1960-talet. Det är svårt att föreställa sig att han blivit kvar lika länge om liknande händelser skett idag…
Ivar Hege var född i Tygelsjö 1895, kom till Ängelholm som stadsombudsman 1928 och avled 1982.

Gås-statyn vid Rönnegatan

Gåsen gjordes av konstnären Knut-Erik Lindberg, född i Stockholm 1921 och död i Delsbo, Hälsingland, 1988. Gåsen finns på plats sedan augusti 1954, när de nya post- och telegrafbyggnaderna stod färdiga. Gåsen var från början en del i ett tävlingsförslag till Stora Torg i Kristianstad, där Lindbergs grupp fick andra pris men alltså inte kom till utförande. Men gåsen kom alltså att placeras framför Ängelholms nya postkontor i stället.

Namnet Sibirienvägen

Vägen från lasarettet ner mot stranden vid gränsen mellan Ängelholm och Strövelstorp anlades på 1870-talet som en arbetsväg för skogsplanteringarna i södra delarna av Kronoskogen. Arbetena leddes av landshövding Axel Trolle-Wachtmeister, varför vägen länge kallades ”Landshövdingelinjen”, i analogi med Lasarettslinjen och Råbockalinjen. Ännu på den stadsplan från 1920-talet som medföljer Karl Enghoffs bok Ängelholm 1516-1916 används namnet Landshövdingevägen. När vägsträckan mellan järnvägsstationen och lasarettet anlades på 1930-talet flyttades landshövdingenamnet över på denna.
Eftersom stranden i slutet av vägen kallas ”Sibirien”, antagligen för att den ligger så långt bort, så är namnet Sibirienvägen mycket närliggande, logiskt och oantastligt.