Ivar Hege - en besvärlig tjänsteman?

Oenighet mellan ledande politiker och tjänstemän är ingen ny företeelse i den goda staden Ängelholm. Ängelholms stads stadsombudsman under många år hette Ivar Hege. Stadsombudsmannen var stadens jurist och ansvarig för att protokoll och beslut följde lagar och förordningar. Under Heges efterträdare Hjalmar Lindströms tid inrättades ett kommunkansli, och titeln ändrades då till kanslichef.
Ivar Hege var förmodligen en noggrann och formellt duglig administratör. Men han verkar också ha haft en besvärligare sida, med svårigheter att samarbeta med en del av de kommunala förtroendemännen. Man kan till och med ana en rättshaveristisk ådra. Med kommunalborgmästaren Karl Dalfelt verkar han ha haft svårt att dra jämnt. Som ett exempel kan nämnas, att när borgmästaren fick sin lön uppflyttad ett par löneklasser, överklagade Hege beslutet till länsrätten.
I januari 1956 överklagade Hege stadsfullmäktiges beslut att utse Dalfelt till ledamot i byggnadsnämnden för åren 1956-59. I skrivelsen anklagade han Dalfelt för oegentligheter. Stadsfullmäktige tillsatte en kommitté bestående av drätselkammarordförande K. G. Ullvin, Hugo Dahlström och Sante Nilsson för att utreda förhållandena. Dalfelt själv anmälde Hege till allmänne åklagaren till åtal för förtal. Det hela slutade med att Hege i hovrätten dömdes till dagsböter för missfirmelse av tjänsteman.
I februari 1953 berättar tidningen att Hege har stämt stadsfullmäktigeledamoten Fredrik Olsson för ärekränkning vid stadsfullmäktigemötet 17 december 1952.
Vid decembersammanträdet 1957 avgick fru Margit Bauer vid sittande fullmäktigemöte från sin post. Margit Bauer var sedan 20 år stridbar stadsfullmäktigeledamot för högerpartiet. Avgången skedde efter en animerad ordväxling med Ivar Hege. Fru Bauer hade begärt att få ut vissa handlingar och förteckningar, bland annat över de motioner som hon lämnat in, och som ännu inte behandlats. Fru Bauer ansåg sig vara trakasserad av Hege. Det uttalandet sa sig Hege inte kunna tåla utan skulle anmäla.
I de tryckta stadsfullmäktigeprotokollen från början av 1950-talet kan man följa en rätt olustig historia med Hege i en av huvudrollerna. Upprinnelsen till historien är, att skatteväsendet förändrades 1946, och en tjänst som kronokassör drogs då in. Tjänstens innehavare, fröken Annie Mellin, som varit i stadens tjänst sedan 1926, erbjöds då en plats som t.f. stadsbokhållare. Hon kom alltså att arbeta nära Ivar Hege, och tydligen fungerade det inte särskilt bra. Exakt vad som hänt, och varför, blir inte helt klarlagt, men beskrivs i drätselkammarens yttrande till stadsfullmäktige i september 1951. Staden har då ingått en förlikning med Annie Mellin, men Ivar Hege har överklagat förlikningen till länsrätten. Drätselkammaren ska nu svara på Heges besvärsskrivelse. Den 4 april 1949 anmälde fröken Mellin till drätselkammarens ordförande C. O. Söderström, att hon samma dag blivit slagen av stadsombudsmannen. Drätselkammaren krävde då in en förklaring av Hege, vilket han efter viss försening kom in med. Drätselkammaren beslöt sedan överlämna ärendet till landsfogden för utredning. Landsfogden utredde men ansåg det inte styrkt att någon ”uppsåtlig” misshandel förekommit. Drätselkammaren avslutar sin skrivelse med orden: ”För övrigt finna vi Heges besvärsskrivelse synnerligen osmaklig och föga värdig en stadsombudsman”. Fullmäktigeledamoten Gunnar Wallin (Jonas Wallins far) författade också en inlaga, där han gick i svaromål mot Heges som Wallin tyckte kränkande beskyllningar mot honom och andra förtroendemän. Hege påstod i sin besvärsskrivelse mot förlikningen med fröken Mellin, att fröken Mellin skulle ha ”många gånger förklarat, att de, närmast herrar N. G. Wallin och Karl Dalfelt, som ställde om så att hon kom in på drätselkontoret, gjorde detta för att ställa till obehag för” Hege. Fröken Mellin bedyrade att hon aldrig sagt något sådant. Hege påstod vidare, att Wallin under mer än femton år tillbaka intrigerat och gjort livet surt för Hege. Wallin tillbakavisade detta, men skrev: ”Mitt bemötande som kommunalman av Hege har avsiktligt varit avmätt, då jag under mitt arbete i drätselkammaren redan i början av 30-talet kom underfund med hans intriganta och despotiska uppförande. På grund härav har ett öppet, förtroendefullt och gott samarbete varit omöjligt.”
Trots denna osämja mellan stadens ledande tjänsteman och de högsta politikerna, satt Hege kvar som stadsombudsman i över trettio år, tills han pensionerades i början av 1960-talet. Det är svårt att föreställa sig att han blivit kvar lika länge om liknande händelser skett idag…
Ivar Hege var född i Tygelsjö 1895, kom till Ängelholm som stadsombudsman 1928 och avled 1982.

Gås-statyn vid Rönnegatan

Gåsen gjordes av konstnären Knut-Erik Lindberg, född i Stockholm 1921 och död i Delsbo, Hälsingland, 1988. Gåsen finns på plats sedan augusti 1954, när de nya post- och telegrafbyggnaderna stod färdiga. Gåsen var från början en del i ett tävlingsförslag till Stora Torg i Kristianstad, där Lindbergs grupp fick andra pris men alltså inte kom till utförande. Men gåsen kom alltså att placeras framför Ängelholms nya postkontor i stället.

Namnet Sibirienvägen

Vägen från lasarettet ner mot stranden vid gränsen mellan Ängelholm och Strövelstorp anlades på 1870-talet som en arbetsväg för skogsplanteringarna i södra delarna av Kronoskogen. Arbetena leddes av landshövding Axel Trolle-Wachtmeister, varför vägen länge kallades ”Landshövdingelinjen”, i analogi med Lasarettslinjen och Råbockalinjen. Ännu på den stadsplan från 1920-talet som medföljer Karl Enghoffs bok Ängelholm 1516-1916 används namnet Landshövdingevägen. När vägsträckan mellan järnvägsstationen och lasarettet anlades på 1930-talet flyttades landshövdingenamnet över på denna.
Eftersom stranden i slutet av vägen kallas ”Sibirien”, antagligen för att den ligger så långt bort, så är namnet Sibirienvägen mycket närliggande, logiskt och oantastligt.