Kristian II – staty i Ängelholm?

Några folkvalda i Ängelholm har föreslagit att en staty eller byst över Kristian II ska resas i Ängelholm till stadens 500-årsjubileum 2016. Kristian var förvisso kung över det dåtida Danmark och därmed även Skåne när Ängelholm grundades. Men kungastatyer är väl ändå något som hör 1800-talet till? Inte vill ängelholmarna idag resa ett monument över en 1500-talskung?
Om man vidgar perspektivet, frigör sig från den lätt unkna associationen till ryttarstatyer (Kongens Nytorv i Köpenhamn) eller pompösa riktningsvisare (Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm), och i stället försöker spegla historien och tiden, kanske det kunde bli något spännande. En konstnär som Bertil Englert t.ex. skulle säkert kunna gestalta vår tids tankar om krig, förtryck och det adelsvälde, som var 1510-talets signum både i Danmark och Sverige.
Men kan vi inte en gång för alla avliva myten om att Kristian skulle kallats för ”den gode” i Skåne eller Danmark? Det finns ett rätt osmakligt skånskt skämt, som lyder: ”Kristian visste hur man behandlar stockholmare.”
Seriösa danska historiker, som Mikael Venge, doktor på en avhandling om Kristians avsättning och författare till artikeln om Kristian i Dansk Biografisk Leksikon, påpekar att vi i Sverige bör avfärda alla idéer om att danskarna skulle uppskatta Stockholms blodbad.
Det lär påstås ibland i svenska skolböcker, att Kristian också kallats ”den folkkäre” eller ”bondevän”. Påståendena om att han uppfattats som ”god” eller ”folkkär” är snarast en svensk pedagogisk myt, tillkommen för att illustrera hur historieskrivning kan präglas av nationella eller etniska intressen. I Sverige har ju Kristian längre tillbaka benämnts med tillnamnet ”Tyrann”, med viss rätt efter den grymma ockupationen 1520, som kulminerade med blodbadet och morden i Nydala kloster. Han var förvisso inte hårdare i nyporna än sin besegrare Gustav Vasa, som onekligen använde tyrannens metoder i sitt riksbygge.
Men för att skapa något slags historiepedagogiskt exempel, har alltså svenska skribenter, inspirerade av Vilhelm Mobergs bild i ”Min svenska historia”, lanserat myten om Kristians folkkära ställning i sitt hemland. Låt oss en gång för alla lägga den myten åt sidan. Det räcker bra att betrakta Kristian som den han var. I Sverige uppträdde han som en hårdhänt tronkrävare, som försökte väcka liv i Kalmarunionen. På hemmaplan sökte han stöd hos borgarklassen. Det är sant att han försökte försvaga godsherrarna till förmån för kronan och bönderna. Resultatet syns dock mest i hans propaganda efter avsättningen. Kristian saknade tålamod och uthållighet, och när adeln gjorde uppror visade han häpnadsväckande prov på vankelmod och tveksamhet, och upprorsmännen vann en lätt seger.
Och någon staty över Kristian tycker jag inte vi ska resa. Men gärna någon annan spännande skulpturskapelse eller utsmyckning om Ängelholms skånska, danska och svenska historia!