Rånmordet i september 1940

Nedan beskrivs en förfärlig rånmordshistoria från Ängelholm. Min avsikt är att berättelsen ungefär i detta skick ska publiceras i höstens upplaga av "Ängelholm - en hembygdsbok". Jag känner till namnen på både offret och mördaren - de skrevs ut i tidningarna på den tiden. Men bör de publiceras även nu?

Fredagen den 20 september 1940 skickades som vanligt springpojken vid Sydsvenska Läder- & Remfabriken till Skandinaviska banken för att hämta pengar till löneutbetalningen. Vid middagstiden hade han ännu inte kommit tillbaka, varför fabrikskontoret gjorde polisanmälan. Det visade sig att pojken varit på banken och kvitterat ut 8.111 kr, som han lagt i en portfölj. Därefter var han försvunnen, och ännu på kvällen hade han inte kommit till rätta. Pojken, som var 16 år, bodde i Mäsinge i Västra Karup, men där fanns han inte. Vid försvinnandet var han iförd ljusblå keps och blå skjorta utan slips, blå regnrock med bälte, långbyxor samt svarta skor. Hans cykel var en ljusblå racercykel av märket Monark.

Ett hemskt fynd

Sent på måndagseftermiddagen den 23 september hittade man cykeln i Havsbadsskogen, och strax därefter påträffades pojkens döda kropp. Han hade uppenbarligen blivit mördad, och portföljen med pengarna var borta. Den rättsmedicinska undersökningen berättade, att pojken huggits och slagits ihjäl med en yxa. Överfallet ägde rum på en sandås som skär Råbockavägen, något hundratal meter in i skogen.
Vid efterspaningarna visade det sig, att ett vittne på fredagsförmiddagen sett pojken tillsammans med en annan ung man, cyklande Nybrovägen västerut. Denne andre person beskrevs som mörklagd, med bakåtkammat hår och blåaktig kostym. Polisen frågar sig, om springpojken lurats i en fälla, eller om han kanske handlat i maskopi med den okände ynglingen. Ingenting tyder dock på det senare, eftersom springpojken, som haft sin anställning i sex månader, gjort sig känd som skötsam och ordentlig. Han hade heller inga särskilda penningbehov, eftersom han ärvt en summa efter sin far.

Snabbt uppklarande

Under tisdagen bedrev polisen åtskilliga förhör, och en person i 20-årsåldern kvarhölls, närmast för delaktighet i en stöld. På onsdagen kom så uppklarandet, då den anhållne erkände brottet. Den skyldige var en 20-årig anställd vid Remfabriken, som planerat dådet, eftersom han behövde pengar. Han visste att springpojken hämtade lönerna på banken varje avlöningsdag, och fredagen den 20 förebar den blivande mördaren sjukdom, och inväntade springpojken i närheten av banken, varefter han lyckades lura honom att följa med på en tur till skogen. Väl framme, hade mördaren smugit på sitt offer bakifrån och huggit med yxan. Därefter hade han gömt pojkens cykel bakom ett par buskar och cyklat mot staden. Längs vägen bakom SJ:s lokstallar hade han vittjat portföljen, plockat ut en större summa i 50-lappar och gömt resten under en gran.
Väl tillbaka i staden löste mördaren ut sin nya kostym, köpte en ring i en guldsmedsaffär, diverse kläder och skor och ett armbandsur. Dagen därpå köpte han en ring till sin flickvän och använde lite pengar på restaurang och dans. Totalt saknades 527 kronor och 37 öre; resten återfanns i skogen och hemma hos mördaren.

Dyster bakgrund

Vid personundersökningen framkom att mördaren haft en trist bakgrund. Han var nummer fyra av tio syskon; en broder led av epilepsi. Fadern hade tidigare missbrukat alkohol och misshandlat barnen. Sedan pojken blivit större hade det kommit till handgripligheter mellan fadern och honom. Han hade av häradsrätten tidigare dömts till tre månaders villkorligt straffarbete för stöld av dynamit. Han erkände också, att han under sommaren stulit ett armbandsur från en person som legat och sovit vid Rönneå. Denne hade upptäckt vad som hänt, och tjuven hade tvingats köpa tillbaka uret från hälaren, samt dessutom betala den bestulne minst 50 kronor för att ”gottgöra oförrätten”. Han löpte annars risken att bli angiven, varigenom den villkorliga domen skulle förverkas. Vidare kom det fram, att mördaren tillsammans med en kamrat två år tidigare gjort inbrott i kiosker i Skälderviken, vid Klitterhus och Havsbadens tennisbanor.

Domen

Efter rannsakningen vid Ängelholms rådhusrätt beslutade rätten att mördaren skulle genomgå sinnesundersökning. Måndagen den 3 februari 1941 föll så domen, där mördaren förklarades straffri jämlikt 5 kapitlet, 5 paragrafen i strafflagen. Han överlämnades alltså till sinnessjukvården. Ett par år därefter, i november 1943, innehåller tidningen en notis som berättar, att Ängelholmsmördaren tillsammans med en annan patient lyckats rymma från Källshagens sjukhus i Vänersborg. De infångades dock snabbt.

Kristian II – staty i Ängelholm?

Några folkvalda i Ängelholm har föreslagit att en staty eller byst över Kristian II ska resas i Ängelholm till stadens 500-årsjubileum 2016. Kristian var förvisso kung över det dåtida Danmark och därmed även Skåne när Ängelholm grundades. Men kungastatyer är väl ändå något som hör 1800-talet till? Inte vill ängelholmarna idag resa ett monument över en 1500-talskung?
Om man vidgar perspektivet, frigör sig från den lätt unkna associationen till ryttarstatyer (Kongens Nytorv i Köpenhamn) eller pompösa riktningsvisare (Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm), och i stället försöker spegla historien och tiden, kanske det kunde bli något spännande. En konstnär som Bertil Englert t.ex. skulle säkert kunna gestalta vår tids tankar om krig, förtryck och det adelsvälde, som var 1510-talets signum både i Danmark och Sverige.
Men kan vi inte en gång för alla avliva myten om att Kristian skulle kallats för ”den gode” i Skåne eller Danmark? Det finns ett rätt osmakligt skånskt skämt, som lyder: ”Kristian visste hur man behandlar stockholmare.”
Seriösa danska historiker, som Mikael Venge, doktor på en avhandling om Kristians avsättning och författare till artikeln om Kristian i Dansk Biografisk Leksikon, påpekar att vi i Sverige bör avfärda alla idéer om att danskarna skulle uppskatta Stockholms blodbad.
Det lär påstås ibland i svenska skolböcker, att Kristian också kallats ”den folkkäre” eller ”bondevän”. Påståendena om att han uppfattats som ”god” eller ”folkkär” är snarast en svensk pedagogisk myt, tillkommen för att illustrera hur historieskrivning kan präglas av nationella eller etniska intressen. I Sverige har ju Kristian längre tillbaka benämnts med tillnamnet ”Tyrann”, med viss rätt efter den grymma ockupationen 1520, som kulminerade med blodbadet och morden i Nydala kloster. Han var förvisso inte hårdare i nyporna än sin besegrare Gustav Vasa, som onekligen använde tyrannens metoder i sitt riksbygge.
Men för att skapa något slags historiepedagogiskt exempel, har alltså svenska skribenter, inspirerade av Vilhelm Mobergs bild i ”Min svenska historia”, lanserat myten om Kristians folkkära ställning i sitt hemland. Låt oss en gång för alla lägga den myten åt sidan. Det räcker bra att betrakta Kristian som den han var. I Sverige uppträdde han som en hårdhänt tronkrävare, som försökte väcka liv i Kalmarunionen. På hemmaplan sökte han stöd hos borgarklassen. Det är sant att han försökte försvaga godsherrarna till förmån för kronan och bönderna. Resultatet syns dock mest i hans propaganda efter avsättningen. Kristian saknade tålamod och uthållighet, och när adeln gjorde uppror visade han häpnadsväckande prov på vankelmod och tveksamhet, och upprorsmännen vann en lätt seger.
Och någon staty över Kristian tycker jag inte vi ska resa. Men gärna någon annan spännande skulpturskapelse eller utsmyckning om Ängelholms skånska, danska och svenska historia!